Lill-Babs svingar loss

Rösten i andra änden är jäktad när vi ringer för att bekräfta dagens möte.

– Jag är inte klok som lovade er att få komma hit i dag.

Den stressade stämman tillhör Barbro Svensson, eller Lill-Babs som hela Sverige känt henne som sen 1950-talet.

Vi hinner snabbt tänka att vi kanske valt fel dag, att det kan bli svårt att hinna med både niohålsmatchen och fotograferingen, men gissar att det förmodligen löser sig och fortsätter styra bilen mot Järvsö. Närmare bestämt mot Järvsöbaden Golf.

Niohålsbanan, som ligger blott några välslagna drivar från Lill-Babs veranda, ägs och drivs av Per och Inger Ångström.

När vi välkomnas av Inger och berättar att Lill-Babs lät lite stressad skrattar hon bara och säger “det gör hon alltid”.

Strax därefter ringer Ingers mobiltelefon. Det är Lill-Babs.

– Hon ursäktade sig att hon blir lite sen. Som hon själv sa, “jag trodde att det var för 20 år sen, det tog visst lite längre tid att göra sig i ordning”, säger Inger och ler.

Huvudpersonen behöver knappast någon längre introduktion. En mer omskriven och ständigt aktuell person i Sverige de senaste 56 åren är nämligen svårt att hitta.

Barbro Svensson föddes 1938 i Järvsö. Efter en kort höjdhoppskarriär, som visserligen innehöll en seger i de nordsvenska ungdomsmästerskapen som 13-åring, tog sången och scenen 1954 över hennes liv. Ungefär samtidigt myntades också smeknamnet Lill-Babs, en sammanslagning av “lillan” och “babsan”.

Artistkarriären tog rejäl fart i slutet av 1950-talet när Lill-Babs sjöng in Stig “Stikkan” Andersons låt “Är du kär i mig ännu Klas-Göran?” och sen dess har otaliga veckor på svensktoppen, bejublade shower, musikaler och även ett antal filmroller följt.

En ljusbrun Volvo sladdar in på parkeringen. Ut kliver Lill-Babs, för dagen klädd i klassiskt svart med en ljust grönfärgad väst.

Hon kramar om Inger och hinner också krama och hälsa på ett av sina nio barnbarn som promenerar förbi, innan vi börjar förklara upplägget. Vi hinner dock inte komma långt förrän hon sätter sig bakom ratten i golfbilen och utbrister “nu kör vi!”.

Väl framme vid första tee tar hon sig för vänster ringfinger och grimaserar. Fingret är stukat, lätt svullet och det gör ont att slå berättar hon.

Kanske förvandlades plötsligt mina chanser att utmana Lill-Babs på den knixiga lilla Järvsöbanan från små till åtminstone hyfsade. Fast det är klart, ordspråket heter ju inte “beware of the injured golfer” för inte. Och det syns direkt att lokalkännedomen ska spela en avgörande roll i vår match. Medan Lill-Babs klokt spelar runt vattenhindret framför första hålets green, sopar jag själv ner bollen i drickat.

Ett upp till Lill-Babs.

Speltakten är föredömligt rask och Lill-Babs rattar golfbilen med ett tempo som hade fått den samlade eliten i Rally-VM att tappa hakan.

– Det är bäst att man inte är gravid. I alla fall inte när jag kör, skrattar hon medan vi studsar och sladdar fram över Järvsöbadens niohålare.

Det kvicka tempot gör dock att det dröjer ända tills vi kommit av tvåans tee innan jag hinner förklara hela upplägget – matchspel över nio hål, där förloraren får tvätta segrarens klubbor skinande rena.

– Då ska jag ta dig, svarar hon genast med ett slugt leende.

Lill-Babs golfkarriär började för 15 år sen. Fast först efter flera års påtryckningar från bröderna Ulf och Lars.

Sitt första golfset fick hon i 50-årspresent, men det dröjde alltså sju år innan hon slöt fingrarna runt järnsjuans svarta gummigrepp och skickade iväg golfslag nummer ett.

– Sen var jag fast. Jag fick en sån där träff man bara drömmer om och den har jag letat efter sen dess, säger hon och drömmer sig tillbaka till det där förlösande slaget på drivingrangen.

Fast visst har det blivit några drömträffar under åren.

Som den där gången i Florida, när hon var ute tillsammans med Sven Tumba och en sprillans ny driver – fortfarande med skyddsplasten på.

– Sven hade sagt åt mig i flera hål att jag borde använda drivern, men jag skakade bara på huvudet och berättade att jag inte ens hunnit testa den på rangen.

Till slut vägde dock Tumbas övertalningsförmåga över och drivern åkte fram, skyddsplasten av och bollen iväg – i en snygg båge rakt mot greenen innan den till slut stannade på foregreen.

– Jag lämnade mig en sån där lång rackare över hela green, men slog till den ordentligt och såg bollen rulla över den ena kullen, nerför den andra och ta en sista sväng innan den trillade rätt ner i koppen, berättar hon.

Sven Tumba bara skakade på huvudet.

Samtidigt som årets midsommarfirande, med allt vad det innebär, står för dörren håller Lill-Babs också på att bygga om “Caffären”, vilket är förklaringen till hennes stress.

Lill-Babs Caffär är som namnet antyder en kombination av ett café och en affär, med skivor, böcker och andra minnen från hennes många år på scenen. Efter rekordmånga besökare i fjol bestämde de sig för att bygga ut entrén så att, som Lill-Babs själv uttrycker det, folk faktiskt kan skilja på kaffekön och toakön.

Trots att hennes barnbarn Jennifer och Sara har full kontroll över händelserna i Caffären märks det att Lill-Babs själv i högsta grad vill vara delaktig. Och när vi passerar den röda hälsingestugan efter ronden snor hon med sig lite dukar och förkläden hem för att stryka innan caféverksamheten drar igång morgonen därpå.

Samtidigt är det just på det här viset golfen passar in i Lill-Babs vardag.

Ett sätt att koppla av, stänga ute stressen och bara fokusera på precisa järnslag och känsliga nedförsputtar.

– För det första är det så fruktansvärt avkopplande. Sen är golfen också väldigt social. Man träffar många nya människor och alla är lika på banan. Här finns ingen skillnad på folk och det finns inga åldrar. Man kan gå ut och spela med både barn och barnbarn.

Det senare bevisades inte minst i vår match. Att det skiljde 50 år och 21,7 handicapslag mellan Lill-Babs och mig utgjorde inget hinder för att vi skulle kunna njuta av en tuff, men vänskaplig match mot varandra.

Fast det ska förstås nämnas att det inte rådde någon tvekan om vem som ägde scenen denna soliga junidag.

Jag lyckades visserligen kvittera matchen på andra hålet, men efter det handlade det bara om en fördröjning av det oundvikliga.

Lill-Babs vann trean med en väl avvägd rullchip som stannade inom metern och tog sen hem både fyran och femman av bara farten. Medan hon utnyttjade banans konturer med bravur hade jag behövt både kompass, gps och caddie för att hitta rätt.

Avgörandet kom på åttan när Lill-Babs parputt sånär trillade i och den efterföljande bogeyputten givetvis skänktes.

När vi glider in framför entrén till klubbhuset sitter ägaren Per Ångström på knäna i rabatten och planterar nya blommor. Han hinner inte ens fråga hur matchen gått innan Lill-Babs skiner upp i ett stort leende och utbrister “Jag vann”.

Samtidigt visar hon upp en eftersträvansvärd grace i segerns stund.

För när reportagebilens fyrhjulsdrift kollapsar och hyrbil fick ringas in från Ljusdal bjuder Lill-Babs på grillat kött, välsmakande dryck och värmande kvällssol på sin veranda.

Vid det laget har dock både anteckningsblock och diktafon lagts undan sedan länge.

---

Text: Oskar Åsgård • 2010-08-03
Spela • Nyheter