Susanna Fröstad, Petter och Michaela Fröstad Askegren är välbekanta ansikten i Fors klubbhus. Foto: Mikael Pilstrand

Spela

Petter: ”Golf är en hälsosam grej”

Han drömmer om att locka fler juniorer till golfen och klyver helst fairway på mitten med en köttig drive. Häng med på en rond med Petter - som med jämna mellanrum lägger mikrofonen åt sidan för att köra bollplockaren på rangen.

Text: Eric Franzén • 2010-09-13 Uppdaterad 2010-09-13

Fakta Petter

Bild 1113435

Namn: Petter Alexis Askegren.
Ålder: 36 år.
Familj: Fru, tre barn.
Bor: Södermalm.
Klubb: Fors Golf.
Handicap: 23,5.
Favoritbana: “Måste säga Fors Golf. Inget snack om saken, eftersom det är här jag spelar mest.”
Största golfmerit: “Jag spöade 20 kompisar nere i Halmstad under en interntävling och vann typ 2 000 spänn. De tyckte att jag var en handicapfuskare eftersom jag spelade så sjukt bra då.”
Största ögonblick i musikkarriären: “När jag skrev min första riktiga låt ‘Fäll en tår’. Det var en riktig wowkänsla.
Bonusinfo: Har börjat tränat thaiboxning och löpning.

Raderna pryder baksidan av en broschyr som Susanna Fröstad lämnar över. “Klipp till, gå raskt, skratta högt och våga slå… Låt klubban göra jobbet. Töm huvudet på skit och fyll det med chippar, puttar och duffade järnfemmor.”

Hon förklarar att texten är ett manifest för Fors Golf, 18-hålsanl��ggningen söder om Stockholm som hon driver tillsammans med systern Michaela Fröstad Askegren.
– Vi vill göra det enkelt att komma igång med golf, men samtidigt öppna våra sinnen och tänka större. Det här ska vi försöka utveckla till en samlingsplats, där golfen är en bit av en större helhet. Kortsiktigt är planerna att köra vernissage och teater här under nästa sommar. Det kanske blir en handelsträdgård längre fram.

Jag är egentligen här för att spela en rond med Michaelas man Petter.
Medan han klarar av ytterligare ett samtal i sin hårt använda Iphone fylls det rosamålade rummet av Marvin Gayes organiskt flödande soulklassiker “What’s going on”.
Ett mer passande soundtrack är svårt att hitta.

För Fors Golf är en bana där ägarna är måna om att verksamheten ska bedrivas med mycket själ och hjärta. Något som Petter noga understryker när han väl är tillbaka.
– Som alla andra som har med den här familjen att göra har jag till exempel kört bollplockaren på rangen ett antal gånger. För någon dag sedan nämnde jag att jag gärna ville ut och köra gräsklipparen på banan men jag är ännu inte betrodd på den fronten. Det finns en möjlighet att jag ska få göra det på midsommarafton. Då kommer jag att jobba här hela dagen, med avbrott för att käka sillunch ute i ruffen.

Petters egen resa inom golfen börjar dock ett antal år innan han träffade Michaela och automatiskt axlade rollen som tillförordnad banarbetare, receptionspersonal och kanslist.
Långt innan Petter på allvar satte svensk hiphop på den kommersiella musikkartan med debutalbumet “Det sjätte sinnet” stod han i sin farfars trädgård i Saltsjöbaden och slog golfbollar.
– Jag hade snott några rangebollar från Saltsjöbadens golfbana som jag slog in i ett nät. Det var lång väntetid för att komma in i klubben och spela på banan, så det dröjde fram till jag släppte mitt andra album 1999 då en kille på skivbolaget slet med mig ut till en klubb för att ta grönt kort.

Vad han inte berättar är att de illegala rangepassen i farfars trädgård gav honom en svingrörelse med ett skönt naturligt tempo. Detta får jag upptäcka den hårda vägen under vår match över nio hål. Efter en lite småskakig start får Petter igång spelet från tee och låter Cobra-drivern smiska fram bollen till några oroväckande bra lägen.
– Drive eller pitch är de slag jag känner mig tryggast med. Mellanjärnen är min svaga länk. De behöver jag bli bra mycket bättre på, säger Petter.

Inom några veckor börjar den årliga inofficiella högsäsongen, då han sticker ut på vägarna för att avverka ett antal festivaler. För arrangörerna och bokarna är Petter ett stabilt kort. Under sina mer än tolv år framför micken på scenerna har han utvecklats till en av Musiksveriges mest pondusfyllda frontmän, som med en djup låtkatalog effektivt avväpnar och maler ner den mest trögflörtade publik.

Samtidigt har han också blivit en slipad egenföretagare, säljare och marknadsförare av rang. I dag uppskattar han att runt 30 procent av arbetstiden ägnas åt att skapa samarbeten mellan kommersiella varumärken och andra artister eller intressanta publika profiler – som exempelvis skidåkare.

Vi traskar runt på banan under en mäktigt gassande junisol och inleder ett samtal som är lika svepande brett som vissa av våra utslag. Sjätte fullängdsplattan “En räddare i nöden” (“inget man tjänar pengar på, men ett väldigt viktigt kreativt utlopp”), hans älskade Bajens framtid (“spelarlönerna måste ned nu”), snuskigt dyra vinylsinglar på ebay (“har börjat samla på gamla northern soul-sjuor”) samt Petters passion för att surfa.
– Jag gissar att min handicap är 45 om man ska bedöma hur bra jag är på att surfa. Men det spelar mindre roll. Jag kan vara ute i tio dagar utan att träffa en ända våg och ändå lämna stranden hur tillfredsställd som helst.

Finns det några gemensamma nämnare i att surfa och spela golf?
– Ja, golf är också en meditativ sport. När man är där ute så tänker man inte på så mycket annat än spelet. Och det är ganska tacksamt för oss i dagens moderna samhälle. Även om man kan tycka att golf tar mycket tid är det en mer hälsosam grej än någonsin. Dels för att alla människor behöver röra på sig, dels för att man även får mental stimulans och kan släppa sina tankar för en stund.

Jag vet inte riktigt hur det gick till. Men efter att Petter olyckligt petat inspelet från det läckra bunkerklustret på sjuan out of bounds är matchen dormie i min favör inför åttan.
Han kliver upp på tee och ställer upp sig vid bollen.
– Nu är det bara full kastrull som gäller, slår Petter fast för att sedan skicka ut en grym drive som kickar perfekt framåt på Fors obevattnade fairways.

Jag kontrar med en ganska tveksam pullhookad historia som till slut stannar bakom en tall. Matchen lever med andra ord vidare till sista hålet. Det gör också diskussionen om hur golf uppfattas generellt i det svenska samhället.
– När det kom ut i media att jag höll på med golf försökte de göra narr av det i radioprogrammet Pippirull. Så för mig kändes det antagligen likadant som när Peter Jöback kom ut ur garderoben, säger han med ett snett leende.

Vad skulle du själv vilja förändra inom golfen om du fick möjlighet?
– Det måste givetvis finnas banor som Ullna och liknande. Men för den stora breda massan är det bra om det finns banor som hittar sin egen nisch. Det som tjejerna gör här på Fors, att ge möjlighet att prova spelet i en avslappnad atmosfär tycker jag är grymt viktigt.

Du har kört en tävling på Fors som hette Scandinavian Disasters. Det låter som ett ganska intressant evenemang…
– För tre år sedan hade jag och tjejerna en vild idé om att köra en tävling där en stor skara människor inom artist- och nöjessvängen skulle få chansen att testa golf. Vi vände upp och ned på regler, vett och etikett för att få in lite tokiga grejer och undvika att det skulle vara på blodigt allvar. Många som vill prova golf, men inte vågar har ibland en förutfattad mening om att det ska vara på ett visst sätt. För att ändra på detta byggde vi bland annat upp en terrängbana nere vid ett hål där man fick köra race med fyrhjulingar.

Kommer ni att arrangera tävlingen igen?
– Ja, det säger vi varje år. Och alltid så kommer det en ny skiva eller turné i vägen.

Fors nionde hål är ett kort par 3 på 115 meter. Petter tar upp en nia ur bagen och pekar på dammen som bevakar den minimala greenytan.
– Jag måste vara säker på att komma över den där.

Klubbhuvud mot boll, träff i mitten och en stigande bana. Hans Wilson Staff landar mjukt på greenen någon meter från pinnen. Jag börjar tänka på möjliga särspelsvarianter men pressar skrämt upp en wedge lite längre från flaggan.
Inget av de sju slag som Petter fått på mig över nio hål kan användas här, eftersom nian har index 17.

Jag går för birdieputten och lämnar en vedervärdig retur drygt över metern. Petter gör snabbt ett säkert par därefter.
– Känner du pressen? säger han innan min parputt flämtar ned i hålet med hjärtat i halsgropen.
Av ren självbevarelsedrift hejdar jag mig själv från att fråga om klubbtvätt är ett skönt ord att peta in i en framtida vers. Mannen har trots allt ganska grymma biceps.

Petter tar dock förlusten med väldigt gott mod. Det är årets första runda, där han har presterat ett gäng ganska sköna slag.
– När jag väl är ute på banan, som i dag, märker jag hur kul jag tycker att det här är. Det som stör mig är att det ibland känns som att det tar för lång tid, nu när man har tre barn och balanserar familjelivet med artistprylen. Jag har blivit en niohålskille. Det är perfekt. 18 hål är något man mer viker en tidig lördags- eller söndagsmorgon för.

Han drömmer om att få loss mer tid för golfen i framtiden. Men då blir det inte det egna spelet som kommer att hamna i det första rummet.
– I så fall skulle jag spendera mer tid här och hjälpa Susanna och Michaela. Jag gillar verkligen att vara här och göra grejer tillsammans med dem. Mycket handlar om att få unga att bli intresserade av att spela golf och att trygga en återväxt inom spelet. Och det gör man nog bäst genom att köra sin egen grej – som jag tycker att de gör här på Fors.


Text: Eric Franzén • 2010-09-13
SpelaNyheter
Scroll to Top