Tobias Bergman: ”Hans gärning lever för evigt”

Det var modet, tuffheten och den coola attityden som gav hans golf ett ansikte.

Men det var det varmt bultande hjärtat som gjorde Arnold Palmer så folkkär och älskad.

Därför var det på något sätt kanske också logiskt att det var just det där hjärtat, där det alltid verkade finnas en plats ledig, som inte orkade mer.

Arnold Palmer är död.

Men hans gärning kommer att leva för evigt.

Textmeddelandet med de dystra orden landade i telefonen vid fyratiden i natt och innehållet var varken oväntat eller chockartat. Men ändå var det den typen av besked som får tiden att frysa sig för ett ögonblick, samtidigt som de kalla kårarna kryper upp längs ryggraden och hjärnan börjar förmedla minnesbilder från det förgångna. 

Det gör alltid ont när hjältar faller; det är ledsamt när så väsentliga delar av det förflutna så obarmhärtigt slits ifrån oss och vi förlorar människor som har skapat så mycket glädje under våra liv, så givetvis är det en dag som kantas av sorg och vemod.

Men det bör också vara en dag av tacksamhet.

Arnold Palmer var inte typen som regisserade saker och ting utan i princip bara följde sin instinkt och gjorde vad som kändes rätt för stunden, men om man var på det humöret så skulle man kunna se timingen av hans dödsbesked som en blinkning från den andra sidan. För bara ett par timmar innan nyheten blev offentlig hade Rory McIlroy rullat i en putt på East Lakes 16:e hål för att vinna både Tour Championship och hela FedEx Cup – och en segercheck på så smått overkliga 95 miljoner kronor.

Han hade aldrig kunnat tjäna de pengarna utan Palmers hjälp.

Att sätta ord på amerikanens gärning i en kort minnestext som denna gör inte berättelsen rättvisa (den som är verkligt intresserad bör läsa James Dodsons “A golfer’s life”), men jag påstår att ingen – inte Tiger Woods, inte Jack Nicklaus, inte Bobby Jones – har betytt mer för det här spelet än vad Arnie gjorde.
Det fanns dem som svingade snyggare, tog fler titlar och var mer vältaliga.

Men Palmers förmåga att förtrolla och interagera med en publik var fullständigt oöverträffad och genom sin arbetarklassbakgrund från stålets Pennsylvania bidrog hans också till att ta golfen ut i betydligt bredare folklager. Han gjorde det dessutom under televisionens pionjärstid och var den perfekta profilen för att popularisera spelet, gärna i samband med hans eviga fighter med rivalen Jack Nicklaus som var betydligt bättre men inte nådde i närheten av samma status som folkhjälte.

Viljan att resa över hela världen för uppvisningsmatcher var också tämligen unikt och hans engagemang i The Open Championship i början av 60-talet (samt förhållningssättet att det var en självklarhet att spela tävlingen, vilket inte alla jänkare ansåg) bidrog också till att mästerskapet utvecklades till vad det är i dag.

Arnold Palmers profil, skickligt behandlad av IMG-grundaren och agenten Mark McCormack, gjorde därför att golfen blev mer kommersiellt intressant och det intresse som duon skapade för 50 år sedan lade grunden för den pengarullning som finns runt spelet i dag. Därför bör vi alla som på något sätt lever med och på det här spelet i våra yrkesroller skänka Palmer en tanke av tacksamhet en dag som denna. 

Jag är för ung för att ha upplevt Arnold Palmer under hans storhetstid, men jag har mött tillräckligt många människor som har förmedlat legenden vidare och generöst delat med sig av sina berättelser. Dessutom träffade jag “The King” för en intervju hemma i Latrobe 2007, tillsammans med fotografen Jacob Felländer.

Det var en av de mest nervösa stunder som jag har upplevt under min journalistkarriär och jag kan än i dag minnas hur jag drunknade i hans väldiga handslag.

Annars var det en dag med två ansikten.

Palmer, då 77 år, var å ena sidan oerhört vänlig, varm och generös. Med sin tid och med sitt sätt att lyssna. Men i vissa stunder var det precis som att han försvann bort från rummet och verkade en smula disträ där han satt och plockade med pennor och saxar vid sitt skrivbord och det var också tydligt hur mycket det plågade honom att inte kunna spela bra golf längre.

Men den välbekanta glöden i hans ögon flammade upp vid två tillfällen.

Först och främst när han fick se den svartvita bilden av hans gamle vän Sven Tumba och vi pratade länge och väl om deras relation, hans två Sverigebesök och huruvida det egentligen var sant att Tumba hade besegrat honom vid ett tillfälle (vilket Sven påstod men Arnold förnekade).

Den andra glada stunden inträffade när han plötsligt reste sig från stolen och tog med sig en järnåtta ut på altanen för att skicka i väg några bollar mot ett uppspänt nät en bit bort och jag minns att jag var orolig att han skulle sätta en boll i den BMW som stod parkerad precis intill. Svingen var kortare, kantigare och ryckigare än jag tidigare sett den men bollträffen näst intill perfekt och Palmer fortsatte envetet, precis som att han precis hade hittat hemligheten igen.

Det är så jag väljer att minnas honom.

Som en kille som helt enkelt älskade sin golf, mer än något annat.

---

Text: • 2016-09-26
Artiklar • Arnold Palmer • Krönika • Nyheter