KRÖNIKA: "En stor seger"

Vinden hade mojnat, en mjuk kvällssol blänkte i den stora silverpokalen och på Bulle Rocks 18:e green stod en ung tjej från Torshälla och försökte hitta de rätta orden.
Hon tittade i sina papper, log lite förläget och kikade upp under skärmen på sin svarta keps, innan hon tog mod och mikrofon till sig och började tala.

Det var en rätt charmig syn.

För plötsligt kändes Anna Nordqvist precis som den försynta 22-åring hon egentligen borde vara och inte som den person som en stund tidigare brutalt och respektlöst hade hoppat bock över hela världseliten i en av världens största damtävlingar i golf.

Att Anna Nordqvist vann de prestigefyllda LPGA-mästerskapen är en sak som egentligen är fullständigt osannolikt, eftersom man inte gör sånt när man är 22 år gammal och rankad på 214:e plats i världen.

Men det fanns faktiskt en sak som imponerade ännu mer och det var sättet hon vann på.
För så coolt; så extremt tillbakalutat och bekvämt som den unga svenskan agerade under de mest pressande av förutsättningar var inget annat än makalöst, vilket också scoren på finalvarvet (68) skvallrar om.

Det var bara Anna Nordqvists femte start på LPGA-touren och hennes första major som proffs, men det kändes som att det inte fanns någonting som kunde rucka på det hårt inpräntade mantrat om att "ta ett slag i taget".

Jag tyckte mig se en spricka i fasaden under uppvärmningen. Svingen kändes något snabbare än normalt, tempot mellan slagen likaså, bollträffen var sisådär och allt det här hade ju kunnat vara följden av en fullt naturlig nervositet.

Men det tog bara ett hål - och tre slag - att bli överbevisad.

En drive mitt i fairway, en kort järnklubba till en halvmeter, en putt och birdie senare hade Nordqvist skickat en tydlig signal till både sig själv och konkurrenterna om att hon inte hade några planer på att vika ner sig. Misstagen i det långa spelet (32 träffade fairways i rad!) var lätträknade, järnslagen stämde också bra och när puttern glödde till med jämna mellanrum kändes det faktiskt som att Anna Nordqvist hade rätt bra koll på händelserna.

Ändå blev det spännande till slut.

För spelpartnern Lindsey Wright vägrade att ge sig och satte hårt tryck på svenskan och det var väl egentligen inte förrän Nordqvists alldeles för offensivt slagna hybrid på det 18:e hålet lade sig till rätta en knapp meter från hål, som Golfsverige kunde brista ut i ett kollektivt segerjubel.

Och i samma stund som segerputten trillade i så började givetvis ropen om att "fårhonintebragdguldetnusåärdetamejfanskandal" att skalla och visst vore väl det en rimlig belöning för den här bedriften. Men samtidigt känns det som en rätt meningslös utmärkelse, då olika idrotter ska jämföras med varandra och dessutom tror jag inte att någon riktigt vet eller kan skilja på vad som i själva verket är en "bragd" och en bra idrottsprestation.

Låt oss därför konstatera att det är en av de största prestationerna i svensk golfsports historia, med tanke på omständigheterna faktiskt till och med i närheten av Lotta Neumanns US Open-seger 1988 som är min listetta när det gäller enskilda titlar.

Och undrar ni fortfarande hur i hela världen när en 22-åring från Torshälla bar sig åt för att skriva in sig i historieböckerna så tycker jag att ni ska surfa in på Anna Nordqvists hemsida, för där finns svaret i citatform.

Där står:
"Somliga människor drömmer om framgång, medan andra vaknar upp och jobbar hårt för det".