Scramble – en stor dos golfglädje

Det kommer ett sådant där ursinnigt svenskt sommarregn som stressar torkarbladen till max.

Inte bara en gång. Utan vid fyra eller fem tillfällen under färden mot Köping. Även om allting utanför vindrutan förvandlas till knappt skönjbara konturer är det inte den påtagliga risken för en industristark vattenplaning som oroar mig mest. Nej, det som verkligen ingjuter fruktan är tanken på att pegga upp i något som kan utvecklas till en fem timmar lång dyngsur misär med uppblötta handskar och såphala grepp.

Jag är dock knappast ensam om denna rädsla.

En snabb slagning i tävlingskalendern på golf.se visar att det spelades 50 scrambletävlingar på svenska klubbar under de senaste sju regntunga dagarna. Och då pratar vi om den något tröga veckan efter midsommar. En period när tempot på många håll vrids ned och semestern mjukstartar med andra prioriteringar än golf.

Om inte någon andas scramble förföriskt i örat på den svenska golfaren, vill säga.

Bland de 50 tävlingar som nyss nämnts är majoriteten, där det satts ett tak på antal deltagande lag, fulltecknade. Intresset visar sig också vara stort när jag ringer runt och pejlar läger hos ett antal slumpvalda klubbar som inte kört scramble just denna helg. Utan att säkerställa det statistiskt pekar mycket ändå på att detta är den svenska golfarens mest älskade och populära spelform.

– Vi märker att det också lockar en målgrupp som inte spelar så mycket, och kan vara lite osäkra. För i scramble gör det ju inte så mycket om man missar ett slag här och där, säger Peter Stenberg, klubbchef på Gävle GK.

Jag hade inte direkt misstyckt om han dykt upp på lördagens första hål och påmint mina medspelare på Köpings GK om detta. Vår boll har inte direkt dragit högsta vinsten i startordningen, utan får slita iväg dagens första skott på ett korthål som mäter nätta 175 meter. Det blir inte direkt några euforiska applåder när min trötta hook landar några meter före den främre greenbunkern.

Men hej, vi är igång.

I laget finns i alla fall tre sköna gubbar från trakten. Det är en perfekt konstellation, sett till att de tar tävlingen med en lagom avslappnad approach och spelmässigt kompletterar varandra grymt fint. Jag blir knäckande imponerad över Anders Norén som bara spelat golf i ett knappt halvår. Han har snabbt traskat ned till 26 i handicap och övertygar med jämna mellanrum både starkt från tee och på greenerna. Att han spelat tennis på hyfsat hög elitnivå kan visserligen ha ett och annat med saken att göra. Samma bakgrund har hans bror Johan, som visar upp ett mäktigt klipp i drivern.

Uppställningen är fulltalig med Michael ”Hilmer” Hilmersson, som får rädda oss med sina raka järn några gånger. Det är betydligt mer oklart vad jag själv ska bidra med, förutom att ha bollens på papperet lägsta handicap. Alla outtalade förhoppningar om att lallaren från Stockholm ska agera någorlunda tryggt lagankare slås troligen i tusen bitar i samma ögonblick som den blöta torven fräser upp av min halvduffade chip på bollens första hål.

Nåja, regnet har i alla fall upphört.

Tävlingen vi är med i spelas för andra året på Köpings GK. Arrangör är den lokala gratistidningen Magazin 24, som fått tacka till nej till hugade fyrmanna­lag efter att det blivit lapp på luckan redan innan anmälningstiden löpt ut. Merparten av spelarna tillhör Köpings GK eller närliggande klubbar. Men det finns även ett lag med fyra spelare från Barsebäck, som av någon outgrundlig anledning dykt upp. Det spelmässiga spannet är desto bredare med handicap från 2 upp till 31.

Det bästa av allt? I horisonten hägrar inget onödigt överdådigt prisbord, med resor eller annat pråligt tjafs.

Istället är det spelformen i sig som lockar.

Trots att vi får en djupt medioker start med bogey och två ganska osexiga par är det ingen som hänger med huvudet. Tvärtom.

– Det är ju så förbannat kul med scramble, säger Anders Norén.

Och egentligen är det inte svårare än så. Just i detta kärnfulla uttalande summeras storheten i denna av många både bespottade och hyllade spelform.

För scramble bjuder i stort sett alltid på en högkoncentrerad dos golfglädje.

Tävlingsdagar kan stå och falla med jakten på stela handicapjusteringar eller de där åtta trassliga slagen i skogen som kom efter att en socket skickats rakt in i skiten. Men här är vi en del av ett lag, och framgången är aldrig längre bort än nästa slag.

Inspirationskickar delas ut till höger och vänster när nya möjligheter öppnas i samverkandet mellan spelare av olika kaliber. Någon får sänka sin första eagleputt. Någon annan får känna sig som en omistlig kugge i lagmaskineriet när de pressar fram en räddande chip.

Det tjoas, hojtas och illvrålas också ljudligt här och var på banan när allt fler birdies regnar över deltagarna. Vår första stora glädjeyttring kommer istället på 18 där Anders drar i en rejält knepig femmetersputt.

Tyvärr är den för par, vilket säger en del om hur vi stökat runt på hålet.

Mungiporna hänger ändå inte nedåt på någon i laget. Även om det muttras hyfsat efter mindre snygga slag lämnar inte spelformen utrymme för att gå och sura på egen hand. Systemet måste startas om inför varje slag, där vi står och tydliggör exakt vad som ska åstadkommas.

Lagarbetet och diskussionen är också möjligen den största spelmässiga behållningen med scramble. Här finns inte möjlighet att hafsa iväg något halvhjärtat försök i riktning mot greenen. Alla slag presteras efter ett fokuserat snack med lagkompisarna där vi solidariskt enats om varför bollen helst ska spelas mot vänstersidan av greenen. Att sedan två i laget missar inspelet totalt och vi andra lägger in bollen långt till höger spelar mindre roll.

Någon promille med taktiskt vett har i alla fall sjunkit in.

Skratten och tjuten av glädje som ekar mellan träden på våra sista nio börjar skorra lite surt i öronen. Laget håller ihop spelet hyfsat, men får absolut noll och ingenting att hända. Par efter par radas upp, och sarkasmen haglar skönt när två birdieputtar hoppar ur hålkanten på banans femte hål.

– Jag ser fram emot att läsa texten om när du åkte ut på landet och spelade scramble med tre bonnjävlar utan att göra en enda birdie, säger Johan Norén när vi har tre hål kvar att spela.

Det är ett mörkt scenario som ser allt mer troligt ut. Efter en snabb mental inventering av alla scrambletävlingar som avverkats genom åren kan jag inte komma på en enda där sista greenen lämnats utan en gemensam birdie i kortet.

Innan dess hamnar lite kittlande press på Norénbrorsan Anders inför det näst sista hålet. Han är den ende som inte har uppfyllt kvoten på fyra utslag. Detta tacklar han med att skicka ut en fining i lättruffen till höger som bara ger oss ett kort järn kvar mot greenen.

Och han gör det med ett brett flin på läpparna.

Efter en mäktig drive av Johan och en duglig spoon av undertecknad vet alla i bollen vad som gäller. Det är knappt en halv wedge kvar på det sista hålet. Och den absolut sista chansen att undgå det otänkbara: en scramble utan birdie i kortet.

Då kliver han fram.

”Hilmer” säger i vanlig ordning inte så mycket före slaget. Denna gång tittar han bara snabbt mot pinnen och slår upp en mjuk wedge som rullar fram någon meter. Bollen stannar två decimeter från pinnen.

Det är självskrivet att han ska sänka birdieputten. Något senare visar det sig också att detta magiska slag troligen räddat oss från att bottna på resultatlistans sistaplats. Nu blir vi istället trea från slutet.

Någon kvart efter prisutdelningen börjar bilarna rulla ut från Köpings GK i ett slingrande lämmeltåg. Laget splittras åt skilda håll, trots Anders trevande försök att locka ut brorsan och Hilmer på ytterligare nio hål. Naturligtvis borde vi ha lyssnat på honom. Livet är för kort för att nobba liknande inviter till att ha kul.

Så tänk inte efter. Gör det bara, kompis.

Gå ut och lek lite golf. Och spela en scramble eller två.