En rond med Pernilla Wiberg

Utsikten är minst sagt intagande på banans tolfte hål. Väl uppe på hålets eleverade tee beundrar vi storögt en fairway som breder ut sig i en ändlös fjällvärld insvept i sensommarens rika färgpalett.
Pernilla Wiberg drar tillbaka klubban, pausar kort på toppen för att sedan skicka ut bollen en sisådär 200 meter ut i banan. Hon njuter i fulla drag över slutresultatet. Wiberg har precis upplevt det som hon själv räknar som den absolut största tjusningen inom golfen.
– Ingemar Stenmark sa att han höll på så länge för att han letade efter det perfekta åket. Det är väl lite så med golf också. Man är ute efter det perfekta slaget. Det är ganska sällan det blir så, men det är något man alltid strävar efter, konstaterar Pernilla.

Vi befinner oss på Idrefjällens Golfklubb. Det är Pernillas hemmaklubb, som paradoxalt nog ligger ett antal hundra mil från bostaden i Monaco.  Men å andra sidan bara några kilometer från hotellet med hennes namn, och backarna där hon bland annat vunnit 1996 års SM-titel i slalom.
Fördelen av hemmabana bör dock kanske skruvas ned något i sammanhanget. Den pågående niohålsmatchen hade lika gärna kunnat avverkas på Augusta National GC eller Gullbringa Pay and Play.
Pernilla Wiberg hade ändå varit något av en mardrömsmotståndare.
Med sina 23,5 i handicap får hon ett antal slag på mig. Fair enough.
Eftersom Wiberg spelar sin första rond för året blir det också en och annan mindre lyckad bollträff därute. Men jag upptäcker också att den rytmiskt kraftfulla svingrörelsen kan få till långa och raka slag. Oroväckande ofta sammanfaller de i ett par, där jag plötsligt måste försöka hosta fram en avlägsen birdie för delning. Och när det fungerar fullt ut för henne framträder en teknik och bollträff som många damer med ensiffrigt handicap inte skulle tacka nej till.
– Koordination och koncentration är mycket viktigt i alpin sport. Det har jag väl en fördel av. Men man kan bara hålla en viss nivå utan att lägga ned tid. I alla sporter krävs det träning för att utvecklas.

Tiden för just golf har hittills varit ganska begränsad i Pernillas nuvarande liv som lycklig idrottspensionär. De åtta år som passerat sedan den aktiva karriären avslutades har fyllts av allting mellan smyckekollektioner, TV-jobb i SVT:s Vinterstudion och en roll som ledamot i Internationella Olympiska Kommittén.
I år har hon också arbetat med franska Annecys kampanj för vinter-OS 2018 samt låtit tävlingsnerverna få sitt i programmet ”Superstars” i TV3.
Men kalendern innehåller också ett antal tomma sidor, där maken Bödvar och barnen Axel och Sofia har högsta prioritet. Pernilla beskriver själv de återkommande lediga dagarna med familjen som den största lyxen hon unnat sig för pengarna som körts in under åren. Då hänger de på stranden eller umgås med vänner över en kaffe på något av Monte Carlos mindre torg.

Ända sedan hon tog grönt kort i början av 1990-talet har de sporadiska besöken på banan blivit allt mer sällsynta. Och i nuläget blir det inte mycket mer än en eller två ronder per år – ofta i samband med den inbjudningstävling som hon varje år arrangerar i Idre för vänner och samarbetspartners.
– Tyvärr är det så. Vi har småbarn. En sjuåring och en treåring. De tar tid. Och min man spelar inte. Samtidigt har jag inte samvete att ta den tid som krävs för att spela från familjen. Men det vore riktigt kul att ha golf som en sommaraktivitet för familjen när vi är ute på semester tillsammans. Om Axel blir biten när han får prova golf om något år kan det nog bli en hel del spel hemma i Monaco också.
Fast även om detta slår in kommer Pernillas klubbor ändå att få tillbringa vissa månader undanstoppade i något av garderobens mörkare hörn.
När de första backarna börjar prepareras någonstans i Alperna finns det fortfarande ett starkt och omättligt sug efter skidåkning. Det som tidigare var en disciplinerad yrkeskarriär med över 250 träningsdagar per år har nu omvandlats till en lustfylld passion.
– När jag var aktiv åkte jag aldrig skidor bara för nöjes skull. Man tänkte alltid på olika saker i varje sväng. ”Kantade jag lite för mycket nu, låg jag lite fram eller bak på skidorna?” Men nu kan jag bara köra för skojs skull. Bara vara ute och ”carva” som alla andra, en mycket skön känsla. Fast jag gillar fortfarande att åka riktigt fort, vilket jag kan sakna ibland. Är det för mycket folk i backen går ju inte det. Därför går jag ibland upp riktigt tidigt för att ha backen mer för mig själv.

Efter att hon jämnat ut vår match på hål 17 bestämmer jag mig för att bespara Pernilla den klichéfyllda iakttagelsen om att vår match svänger lika brett som ett super G-åk. På det föregående par 5-hålet följde hon säkert upp utslaget med en riktigt grym järnåtta. Synd bara att avståndet till vattenhind­ret som Pernilla planerade att lägga upp sig före, egentligen var en järnnia för henne.
Efter ytterligare någon boll i vattnet konstaterar hon att det där med golf inte är så lätt ibland.
Och precis som med skidåkning fungerar det bäst när den är instinktiv.
– Ju mindre du tänker, desto bättre är det. Just OS 1992 i storslalom, som jag vann, kommer jag ihåg mycket väl. Jag stod där uppe på starten och var så upprymd. Jag kände verkligen att det här kommer att gå bra. Precis när jag startar så bara funkar allting. Man bara gör det. Och då är man inne i det riktiga flytet, som vi kallar det för inom skidåkningen.
Man kan eventuellt kalla det för flyt eller bara tävlingsskalle i världsklass. Talande är i alla fall att Pernilla lyckas lägga i ytterligare en högre växel på det sista hålet. En spikrak järnsjua från tee följs av två korta stabila järn. Inspelet är dock något för kort och placerar sig i greenbunkern på banans avslutande par 5. Delningen av matchen är ett faktum n��r hennes putt för bogey smiter utanför koppen med en hårsmån.

Bödvar och barnen väntar ivrigt vid klubbhusets restaurang, så vi avskriver snabbt planerna på ett eventuellt särspel.
Efteråt är Pernilla med all rätt nöjd över dagens insats på banan.
– Jag känner att jag har det i mig. Det vore kul att träna mer golf och se hur långt man skulle kunna komma.
Hur bra tror du själv att du skulle kunna bli om du lade ner lite mer tid?
– Ylva Nowén, som är en gammal kompis och kollega, är duktig på golf. Hon har var nere på sju eller åtta i handicap. Dit skulle nog jag också kunna komma.
Tävlingsronden som spelats parallellt med vår duell visar att vägen dit är allt annat än omöjlig. Att Pernilla tar hem 31 poäng med ett antal streckade hål i bagaget har sin förklaring i de få ronder hon spelat. Att hon med övertygande marginal både sopar hem damklassens längsta drive samt också vinner priset för närmast hål, är faktum som ger en tydligare bild av hennes verkliga potential.
Men oavsett om det blir mer golf eller inte under kommande år är det fortfarande en och samma sak som kommer att locka Pernilla tillbaka till spelet.
– ”Kling” säger det bara. Det är alltid lika härligt att höra ljudet från klubban när man får den där rena träffen.

---

Text: Eric Franzén • 2011-03-25
Spela • Nyheter