Stressiga Stockholm har sina oaser att erbjuda den gästande golfturisten. Den avslappnade stämningen ute i skärgårdsmiljön är dock inte allt. Här finns härliga golfhål som skriver in sig i topplistorna.
Stockholm är världens vackraste stad och som göteborgare blir man alltid en liten smula avundsjuk på storslagenheten och allt blått vatten som tycks sippra in mellan stadsdelarna och ge liv och färg åt annars mörka kvarter.
Som golfstad är den ett gytter av banor av olika kvalité och som turist kan det vara svårt att välja.
Och tyvärr måste man också ta hänsyn till… trafiken. Varje gång jag kör bil i Stockholm är jag innerligt glad att jag inte bor i den annars så vackra kungliga huvudstaden. Allt vatten är underbart, Södermalm är mysigt, Djurgården är vackert, Gamla Stan är bedårande men trafiken är… inte underbar.
Filbyte tre gånger på 200 meter krävs innan bilen kan dundra ner i Årstatunneln och en frisk människa hade åkt buss eller tunnelbana, men med golfbagar och annat bråte var bilen det enda alternativet.
Jag och min bil är på väg till Värmdö, luften, skärgården, och trafiken lättar betänkligt när vi passerar Nacka. Då först kan man andas ut och njuta av friden som verkligen greppar tag i en i takt med att bebyggelsen glesnar och naturen kryper intill.
Att komma som golfturist till Stockholm kan paradoxalt nog kännas lite svårt. Det finns så många banor att välja mellan och måste man åka via stadskärnan för nummer två så hinner man knappt spela dubbla banor på en dag. Därför har jag först valt att spela grannbanorna Wermdö och Fågelbro. En klassisk skärgårdskreation från 1960-talet som nyligen fått en ansiktslyftning, samt en nyare skapelse med lika många galna historier i bagaget som engelske kung George.
Ändå är förväntningarna ganska neutrala när jag packar ur grejorna på Wermdös parkering. Förhandskällorna har inte höjt någon av dessa två banor till skyarna – det är möjligt att det är tillkomsten av Bro Hof som fått alla andra banor att försvinna från radarn – men dagens besök blir en positiv överraskning, det kan jag berätta redan nu.
Wermdö G&CC för en ganska lugn och inbäddad tillvaro i sin allmänt välmående miljö och jag är snudd på ensam på banan första nio. Inledningshålen är väl heller ingenting att köra en moonwalk för även om de är okej, men med start vid femmans tee händer något. Ett läckert korthål, rakt in i vinden, med en grund bred green på diagonalen och damm ända upp i greenkant.
Sexan följer upp med bravur med ett underbart nyckelhålsutslag som skriker efter en draw. Och när jag traskar ner mot fairway för mitt andraslag får jag tryck över bröstet och svårt att andas.
Det är som… ja, det är nästan som att höra ”Forever Young” med Alphaville för första gången. 27 års skillnad – samma känsla. Sommar 1984: nedcabbat, sköldpaddsfärgade Ray-Bans, vinden i ansiktet, total lycka. Nu, sommar 2011: en låg järnsjua, greenen ute i sjön, vinden i ansiktet, en lugnare form av total lycka. Ett underbart hål och det hamnar definitivt på min favoritartonhålare i Sverige.
Total sett blir Wermdö en klart positiv upplevelse. Går man hål för hål så finns det tveksamheter här och där men som totalupplevelse med hög mysfaktor och fantastisk kondition framförallt på greenerna blir betyget väl godkänt. Hit vill jag åka igen.
Efter en superb laxlunch på klubbens restaurang Le Golf kör jag den korta vägsnutten upp till Fågelbro. En gammal bro ska upp och ner över Strömma Kanal och det är fullt drag nere på Strömma Krog trots att semestern är ett par veckor borta för de flesta.
Fågelbro G&CC öppnade 1991.
Det var före finanskrisen. Craig Stadler flögs in med helikopter, gjorde eagle på ettan, det var pompa och ståt, Ryder Cup här kommer vi. Det lades ner ett energiskt och uppoffrande arbete för att få banan klar i tid och den invigdes i juli 1991 med Stadler som dragplåster, champagne i glasen och få tänkte annat än positiva tankar.
Året efter slog finanskrisen till med full kraft och alla förutsättningar förändrades nästan över en natt. Men efter konkurser, ändrade ägandeförhållanden och mycket strul är Fågelbro i dag en golfklubb som ägs av cirka 500 aktieägare som säkerställt klubbens finanser.
Det finns massor av spännande anekdoter om Fågelbro. Den ligger delvis på ett bottenlöst kärr och två av hålen, 10:an och 17:e, är uppbyggda på tjocka frigolitblock som täckts med sand. Denna metod gör att arbetet med att hålla nivåerna i dammarna stabila blir oerhört viktigt. Annars rör sig frigoliten för mycket och bevattningsanläggningen kan gå sönder. Det är därför jag tar försiktiga, lätta steg över tians fairway, jag vill verkligen inte bli kärrets första offer.
Det var mycket nära att finanskrisen stoppat banans existens och det hade varit tråkigt, för det ska sägas direkt: Fågelbro är en mycket trevlig golfbana. Första nio är kanske något enahanda även om åttan och nian i Hilton Head-inspirerad stil är bra. Sista nio är bättre och handlar om ett konstant test av spelkaraktär, precision och hur bra man känner sitt eget spel.
Kan jag nå över dammen?
Hur nära högersidan kan jag gå med min normalslice?
Den är dessutom i ett oförskämt fint skick med jämna, hårda fairways och dito greener. Trycket på banan är obefintligt då jag spelar och den tysta skärgårdsmiljön är som balsam för en stressad själ.
På Saltsjöbaden GK:s mer centrala anläggning sjuder det av liv och det är juniorer på varenda ledig gräsyta. Kontrasten mot Wermdös och Fågelbros tystnad och lugna tempo blir tydlig så fort man kommer fram ur tunneln som skiljer Saltsjöbadens GK från yttervärlden.
Banan är en hederlig klassisk skogsbana som straffar ganska hårt om man tappar fokus från tee. Greenerna är snabba och jämna men förhållandevis platta och lättlästa. Åtminstone inledningsvis. Det är också inledningen och avslutningen som känns starkast. De två avslutningshålen påminner om varandra i längd och stil men det är ganska mäktigt med fontänerna och dammarna som skänker en pampig hälsning till de förmodat talrika stackare som avslutar med två vattenbesök på väg mot en kanonrond.
Trafiken är gles när jag lämnar ”Saltis” och jag manövrerar enkelt mitt lilla asfaltsskepp ut på E4:an söderut igen.
Stockholm är precis lika vackert som alltid och som golfstad har den fått ännu en dimension i min lilla bok.