Skönt slottsliv i Västergötland

Det finns egentligen ingen färdig mall, vilket vi tackar vi för. En golfresa är något som du själv sätter upp ramarna för. Det kan handla om nyttiga timmar på vindpinat övningsfält med systematiserat nötande av wedgar från uppmätta avstånd. Eller bara så mycket golf som möjligt på nyvakna sommargreener under några tidiga vårdagar.
Vissa vill också lägga extra stor vikt vid en skön tillvaro under timmarna utanför banan.
Denna grupp kommer troligtvis förr eller senare att hamna i Västergötland. Med siktet extra hårt inställt på Bjertorp Slott.

Bakom den tunga ekporten väntar det som beskrivs som landets mest välbevarade jugendmiljö. Men blicken kommer troligtvis först att fastna på den ryska slagbjörn som välkomnar gästerna i farstun. Nallen sägs ha dräpts av Knut Henrik Littorin. Mannen som i början av 1910-talet lät uppföra detta slott – ritat av Ferdinand Boberg, arkitekten bakom varuhuset NK i Stockholm, och en mängd andra svenska kända byggnader.
Att Littorins ande fortfarande vilar över slottet framgår tydligt när jag checkar in i ett av huvudbyggnadens 35 hotellrum. Alla är individuellt inredda och speglar ett tema med anknytning till slottsherrens liv. Jag sticker snart nyckeln i låset till nummer 205 som döpts till ”Jakt”.
Någon timme senare gör jag som många andra besökare på Bjertorp Slott. Det vill säga går helt Steffo Törnquist med en slottsmiddag och tillhörande vinpaket. Innanför de mahognyklädda väggarna levereras en meny där främst den pocherade torsken med hollandaisesås och avslutande lakritspannacotta lämnar bestående intryck.

Promenaden till Vara-Bjertorp GK avverkas på några minuter följande morgon. Utanför det gula klubbhuset råder en meditativ stillhet. Det är bara att äntra första tee för den som känner sig redo.
Framför mig finns en öppen parkbana med inslag av hed och skog, av ganska typisk 1990-talsdesign som Jan Sederholm lagt ut på ett platt markområde som sveper bort mot slottsträdgårdens utkanter.
Hål 1 konfronterar oss med ett av rondens mest kluriga utslag, där taktiken styrs av bäcken som myndigt delar av fairway. Men på merparten av de återstående hålen kommer de flesta inte att behöva uppleva någon extremt knepig dag från tee. Däremot krävs ofta lite mer av inspelen, då greenområdena står upp som banans främsta försvar.
Det hittills behagliga tempot skruvas upp en aning under den krävande avslutningen som kulminerar i det trixiga sista hålet. Ett par 4 av ganska beskedlig längd, men med en green som mår extra bra av flaggplaceringar där andraslaget präglas av den vakande dammen.

På eftermiddagen lyfts bagen ur bagageutrymmet igen. Bilen har rullat uppåt i Västergötland. Närmare bestämt till Knistad, cirka sex kilometer utanför Skövde. Den monumentala slottsmiljön skiftas här mot mer intim herrgårdsatmosfär när väskan släpas i gruset mot receptionen på Knistad Hotell och Konferens.
Även här söker många främst en upplevelse där golfen, boendet samt mat och dryck tar lika stor plats.
Något senare på kvällen skvallrar de allt mer högljudda samtalen i huvudbyggnadens utspridda matsalsrum om att merparten av dagens konferensgäster hackat loss på banan. Det var först under 1990-talet som den forna herrgården och lantbruksgården rustades upp till hotell- och konferensanläggning. Knistad landade ordentligt först efter ägarbytet i slutet av samma årtionde, då hotell- och restaurangentreprenören Silvester Jelinek tog över anläggningen.
På restaurangens blåa linnedukar varvas i dag oftast färsk fisk, från någon av västkustens båtar, med omsorgsfullt tillagat kött skjutna av lokala jägare från närliggande gårdar. Restaurangen är för övrigt en av få svenska golfrestauranger som finns med på White Guides prestigefyllda sidor.

Dagen efter varar promenaden mot första tee precis tillräckligt länge för att insupa den syrliga lukt av lätt förmultnande äpplen som sprids över den välansade trädgårdsdelen.
Ett antal konferensgäster strosar också förvirrat omkring bland de kvadratiskt klippta häckarna för att hämta luft innan dagens mangling tar vid.
Jag slänger mig i stället handlöst ut på den bana som i början av 1990-talet byggdes med en, för denna era, mäktig budget på 30 miljoner kronor.
Arkitekten Jeremy Turner fick då sätta pennan på ett naturskönt markområde med böljande nivåskillnader.
Med avbrott för några trängre passager innehåller sträckningen varierande partier av mer platt parkkaraktär och väl tilltagna hedhål där det bara är att bomba loss så mycket man orkar. Som på åttan, där utslaget med fördel träs över den gapande vänstra fairwaybunkern.
Hyfsad längdkontroll på järnen är ett mindre måste om det ska bli några givna birdielägen på de tvärställda greenerna.
Oavsett score mår de flesta ganska okej på hål 17, där den ändlösa utsikten mot de två föregående hålen denna sensommardag målas upp med en landskapsromantisk touch.

Riktningen på hemfärden spelar egentligen mindre roll. Suget efter att klämma ur de sista dropparna golf ur Västergötland maler ned alla försök till motstånd. Jag har kapitulerat och sitter bakom ratten med glasartad blick på vägarna runt Skövdes centrala delar.
Tjugotalet minuter senare blickar jag ut över den intagande vyn på Skövde Golfklubbs första hål. Men i ärlighetens namn handlar funderingarna mest om vilken klubba grymt långtslående Alvaro Quiros valde på hålet när EM spelades på banan 2004. Spanjoren lyckades säkerligen bättre än undertecknad, som får ett yxigt och halvblint inspelsläge när spoonen fastnar en bit nedanför den drygt 1 000 kvadratmeter stora greenens högra sida.
Det blir i alla fall ett par – men också en smärtsam försmak av att Skövde är den tänkande golfarens bana.
Framför berget Billingens avvaktande skepnad tar arkitekten Peter Nordwall oss med på en resa genom avskilda skogsrum med ridåer av ek, ask och björk där hålen mejslats ut på livfullt kuperad mark.
Efter första nio står det klart att landningsytorna generöst sväljer de flesta drivar, om man inte blir lite för närgången med den återkommande Risängsbäcken. Men den som inte hittar fram till rätt sida av fairway får i stället jobba desto mer med slaget in mot greenen.

Det finns inte mycket golf kvar i kroppen när det starka avslutningshålet tornar upp sig framför klubbhuset. Ett finfint par 5 där högersidans bunkrar dikterar taktiken – främst för andraslaget. Bollen försvinner in i skymningen och ingenting bådar egentligen gott med det sista slaget mot den nedsänkta greenen.
En sak är dock klar.
De nio hålen på klubbens norra bana lockar, men händer inte denna gång.