Den nya vägen västerut

Landets första golfbana byggdes visserligen 30-talet mil norrut. Men Skåne är ändå den svenska golfens själsliga vagga. Klimatet, flödet av starka spelarprofiler och golfkulturen i stort bildar tillsammans en solid helhet som är svår att motsäga.
Att golfen rotat sig hårt på dessa breddgrader kan vi bland annat tacka brittiska renässansmän som William Hester för. Falsterbos första pro och greenkeeper kom till Sverige från Liverpool när 1900-talet var ungt. Han och de andra britterna inom golfen anlände under denna era som både djupt kunniga yrkesmän och passionerade missionärer för spelet.
100 år har passerat sedan dess.
Men glöden slocknar aldrig hos de skånska eldsjälarna.
Inte heller på traktens moderna anläggningar.
Detta står klart när jag springer ihop med tränaren Gunnar Mueller på Sturup Park Golf. Han står och tränar chippar i väntan på att få inleda nästa lektionspass. Väskan med träningsbollar läggs dock snabbt åt sidan. Mueller vill i stället visa sitt eget skötebarn på klubben -- den blivande 12-hålsbanan på Rävstadbackarna. Även om han passerat 60-årsstrecket sprudlar ansiktet av samma iver som hos en sjuåring som vet att en bilbana väntar under granen på julaftonsmorgon.
Han greppar en järnsjua för att pricka en minimal svingelgreen som klippts upp på en kulle längre fram.
-- Det här är som i Skottland. Ingen har hittills gått under par. Sa jag förresten att banan inte kommer att ha någon bevattning? undrar Gunnar exalterat innan han sätter kurs mot ett av de andra excentriska naturhålen.
En rejäl drive bort flyter det otyglade landskapet ut i en annan skapelse signerad Tommy Nordström. 18-hålaren som klubben döpt till ”Mästerskapsbanan” är en naturskönt lummig parkbana av ganska utmanande karaktär. Här slingrar sig många av hålen fram på kuperad mark med varierande höjdskillnader. Spelupplevelsen är mycket varierad både från tee och in mot green. Allt från taktiska korta par 4 till mer storskaliga par 5-hål där drivern får tala fullt ut radas upp, medan sträckningen för oss över kullarna.
Även om banan gärna ställer upprepade krav på spelarens förmåga kommer medelgolfaren ändå inte att lämna mästerskapsslingan med ett gäng bortslagna bollar i färskt minne. Alternativa spelvägar erbjuds i de flesta fall, och merparten av greenerna har också generösa öppningar som tilltalar den som vill göra något annat än att flyga bollen hela vägen in mot pinnen.

Sturup Park Golf är, tillsammans med Rönnebäcks GK, Öresunds GK, Sjöbo GK och många andra, en talande representant för vågen av nya banor som växt fram i Skåne under 1990- och 2000-talet. När den senaste golfexplosionen ebbade ut så landade också många av dem i ett tuffare finansiellt klimat där konkurrensen om spelarna i regionen hårdnade.
Allt fler klubbar har därför insett att det är svårt, eller på gränsen till omöjligt, att skapa en upplevelse som ska tilltala alla typer av golfare. Just Sturup Park riktar till viss del in sig mot dem som är sugna på att utveckla själva spelet. Vid sidan av banan har stor tonvikt lagts på påkostade träningsmöjligheter -- vilket bland annat speglas i den stora cirkelformade rangen och de fullskaliga övningshålen.

Även om det går utmärkt att träna golf på Elisefarm GC är anslaget något annorlunda. Här finns också en verksamhet som kretsar kring att sälja golfpaket med boende i herrgårdsmiljö och njutningsfulla middagar i den klädsamt intima restaurangen. Men för egen del är det främst banan som lockar för att åter kasta sig ut på vägen mot Hörby. Vi pratar om ett stycke lågmäld brittisk hedlayout, utlagd av Royal Birkdale-adepten Martin Hawtree, där vinden och markens subtila konturer ger upphov till ett ändlöst flöde av nya berättelser med klubba och boll.
Jag möts av en perfekt dag där regnet hänger i luften lagom mycket och vinden viner över slätterna. Till och med fåren som betar bredvid tvåans utslagsplats bräker välkomnande.
Eller så hånar de bara min tveksamma drive på hålet.
Charmen med denna typ av golf ligger delvis i att bunkrar ofta placeras ut rakt i spellinjen. Det finns alltid en tanke i att utmana ett hinder och belönas med ett bättre läge -- i de fåtal fall man lyckas. Men det är också lika viktigt att få en bana med hårda uttorkade svingelgreener, där bollen helst ska landas före puttytan för att överhuvudtaget få en chans att nå fram till en undanstoppad flagga.
När jag sedan återser det vitrappade receptionshuset har det gått strax under tre timmar. Som ofta i Skåne släpper de få bollar jag passerar omedelbart igenom. Kanske hör detta ihop med att golfen utvecklats till en mer naturlig del av tillvaron på dessa breddgrader. Längre upp i landet vill vi gärna klämma ut varenda droppe ur den tillgängliga golf som finns under årets i bästa fall sju spelbara månader. Här finns det nästan alltid en rond som väntar runt hörnet. Även om det krävs lite tjockare kläder ibland.

PGA of Sweden National kan benämnas som 2000-talets mest spektakulära skånska banprojekt. Drygt 400 miljoner kronor har plöjts ned i anläggningen i Bara, cirka 15 minuter utanför Malmö.
Det kostar några kronor att spela och äta här. Men både kökets utsvävningar bland närproducerade råvaror och anläggningens två banor ska leverera en kvalité som motsvarar prislappen.
Links Course har nu varit öppen i ett år. Kyle Phillips skapade här en inlandslayout som har många gemensamma drag med Muirfield och andra linksbanor av den mer direkta skolan. De blinda passagerna är med andra ord få, även om markens höjdskillnader snillrikt utnyttjas för att skapa dolda lägen mot greenerna när vi hamnat på fel sida av fairway.
Landningsytorna är dock stora och smälter väl in i det sparsmakade och öppna hedlandskap som kommer att blomma ut till fullo under sommaren när vajande ruff inramar hålen.
Vid sidan av ett koppel starka par 4 och par 5 så ska också hål 5, ett par 3, framhävas.
Diskuterar man delikata och korta par 3 är detta ett av landets charmigaste. Speciellt denna dag när flaggan står till vänster på den avlånga greenen och i medvinden endast är mottaglig för ett exakt avvägt pitchslag.
Det vore väldigt enkelt att utnämna nyöppnade Lakes Course till Links Course diametrala motsats. Fast då är man ute och cyklar hela Vättern runt.
Även om detta är en parkbana av traditionellt amerikanskt snitt bygger den på samma tidlösa spelstrategiska principer som en gång ärvdes från de brittiska linksbanorna. Visuellt sett är bunkrarna större, och i samma stil som används på äldre nordamerikanska banor som Winged Foot, samtidigt som greenytorna krympts.
Spännvidden är skönt lekfull.
Det minimalistiskt bunkerlösa greenområdet på hål 10 står i skön kontrast till det spektakulära 17:e, ett väl inbunkrat korthål på en halvö, samt det avslutande par 5-hålet -- med ett utslag av välkänt heroiskt snitt där spelaren själv väljer hur mycket av den majestätiska dammen som det är värt att bita av.
När jag kliver av denna green och promenerar mot det stenbeklädda klubbhuset står några juniorer och tävlar i puttning på övningsgreenen trots duggregnet som ligger i luften. Den ena av dem knyter belåtet näven när en fyrametersputt dödar matchen.
Ännu en påminnelse om att golfglöden aldrig slocknar i Skåne.