På Azorerna och vulkanön Sao Miguel samsas intima portugisiska hamnstäder med miltals av hänförande naturupplevelser. Här kan dagarna fyllas med golf i subtropisk grönska, bad i varma vattenfall och valsafari i Atlanten.
De uppretade blickarna från 50-talet mörkbruna ögon genomborrar vindrutan. Under en skorrande kör av brölande läten börjar hundratals kilon med vajande muskelmassa röra sig mot bilen.
Vi är på Azorerna. En portugisisk ögrupp mitt ute i Atlanten. Den västligaste punkten i Europa som ligger cirka 1 500 kilometer från Lissabon och 3 900 kilometer från Nordamerikas kust.
Jag sitter för närvarande tokfast bakom en handfull av huvudöns uppskattningsvis 150 000 kor. Man ser dem annars överallt. På sluttningarna, hedarna, vid horisontens ände och bakom duschdraperiet i mitt hotellrum.
Korna blockerar vägen
Okej, det där sista kan eventuellt diskuteras. Men landskapen domineras på många ställen av ögruppens typiska svartvita nötkreatur. Och för andra gången under en och samma morgon blockerar de vägen som leder till Furnas Golf Club. Ett antal hetsiga tryck på tutan och välkommen hjälp från en loj bondkille med en käpp i ena handen och en cigarett i den andra reder till slut ut det hela.
Fem minuter senare är det tvärstopp igen.
Att klockan närmar sig den bokade starttiden spelar egentligen mindre roll. Trycket på banan är obefintligt, visar det sig. Jag blir anvisad att pegga upp på första tee när jag själv känner för det.
Furnas behöver inte skämmas
Väl ute på ettans fairway går jag mot greenen som korridorerna med de japanska cederträden öppnats upp mot. Bollen ligger på ett av de ursprungliga hålen som den skotske arkitekten Philip Mac-Kenzie Ross lade ut här i slutet av 1930-talet – som under 1980-talet sedan kompletterades med nio hål av Cameron & Powell. Furnas visar sig vara en liten pärla där designens brittiska anslag fortfarande är påfallande tydlig i de majestätiskt upphöjda och markant undulerade greenerna. De skulle inte behöva skämmas på någon av Yorkshire-traktens bättre 18-hålare.
Greenerna på Furnas Golf Club är packade med härligt lekfulla unduleringar.
Banan är djupt inbäddad i vulkanöns hänförande natur. Tät tropisk växtlighet varvas med mäktiga barrträd och en botanisk mångfald som här och var blommar ut i en både svårtydd och överväldigande färgprakt. Det är, som Azorerna i stort, ett slående vackert skådespel av unik karaktär. Som om de skotska högländerna körts i en mixer tillsammans med några tusen hektar sydamerikansk regnskog.
De slingrande vägarna som karvats ut i dalgångarna och kullarna tar mig efter ronden mot närliggande Furnas stad. Den är belägen nere i botten av en gammal vulkankrater.
Svaveldoftande källor
Det är bara att följa rökpelarna av ånga, som stiger över de små vitmålade stenhusen så är jag plötsligt vid några av de 20-talet varma källorna. Ur håligheterna ned mot jordens innandöme ryker, pyser, bubblar och fräser det med respektfylld pondus. Fast främst domineras sinnena av den ihärdiga och stickande doften av svavel.
De svarta dropparna som sakta strilar ned från kaffemaskinen luktar betydligt mer inbjudande. Portugals kaffe är fylligt och aromatiskt. Och det kostar bara någon tia per kopp nere på de små barerna i Ponta Delgadas marina. Vid sidan av borden passerar stora klungor med brittiska kryssningsturister som har en halvdag att spendera i Sao Miguels största stad.
Ponta Delgada har en sävlig småstadspuls där gränderna vid hamnpromenaden leder in mig på trånga kullerstengator där en och annan intressant restaurang gläntar på dörren under kvällen.
Många av rätterna i den sönderbläddrade menyn som jag får i handen är lokala. Någon kvart senare serveras en stor mör biff som är täckt av smält ost, potatis och en del sky. Leif Mannerström skulle kanske inte skriva lyriska böcker om uppläggningen. Men råvarorna är tillagade med omsorg och övertygar på egen hand utan större krumbukter.
Två banor på ön
Från Ponta Delgada tar det runt tio minuter till Batalha Golf Club. Det är lugnare på kofronten åt detta håll. Men bara lite, för dagen inleds ändå med några minuters väntan på att en mindre flock ska vallas in i en hage. Det här är den senaste av öns två banor. Fler behövs inte heller i nuläget. Azorerna är inte en strömlinjeformad golfdestination där veckan börjar och slutar vid de starttider som ritats in. Det är däremot ett resmål där det vid sidan av de andra aktiviteter som lockar går utmärkt att spela golf.
I klubbhuset på Batalha träffar jag en av de drygt 100 medlemmarna. Han visar sig vara en svensk 70-åring som numera är bofast här och i stort sett varje dag åker till för att träna och spela. Målsättningen är att jobba sig ned till sin tidigare handicap på fem.
Batalha är en parkbana av mer modernt snitt där greenerna är något plattare och spellinjerna något mer uppenbara än på syster-banan Furnas. Den kuperade terrängen ger också upphov till några skönt upphöjda utslag där drivern kan gå loss på allvar. Inte heller här råder det brist på vackra vyer mot Atlanten eller dalgångar som bågnar av frodig grönska.
Alla tre slingor utmärker sig med starka par 4-hål. Ett av dem som får det att vattnas lite extra i munnen är det nionde på A-slingan, där det gäller att tugga i sig så mycket som möjligt av doglegkröken från tee innan bollen ska upp på den konturrika greenen.
Efteråt avnjuts Lagoa do Fogo (Eldsjön) uppifrån en höjd. Den är betydligt mindre än de berömda tvillingsjöarna men har en intagande turkosblå färg. Nedanför stannar bilen till där en stig leder rakt in i en tropisk skogsvägg. Väl där inne öppnas ett katedralsliknande rum med ett vattenfall som leder ned i en naturlig damm med förstärkta trappsteg.
Några holländare badar där.
Jag gör dem inte sällskap utan åker i stället till flygplatsen. Längs vägen passeras bara ett fåtal kor. De hånler troligen under någon sekund innan bilen försvinner i horisonten.