Världens bästa golfbana

Den anonyma avtagsvägen bredvid det folktomma nöjesfältet körs förbi ett par gånger. I stället irrar vi förvirrat runt bland närbutiker samt en och annan bilverkstad i Clementons lätt nedgångna förstadsområden.

Här bor runt 5 000 personer och drygt elva procent av dem lever under den nordamerikanska fattighetsgränsen. Relativt få i den lokala befolkningen lär vara medvetna om vad som lockar oss och betydligt mer prominenta namn inom golfen att kryssa runt här. Det vi alla söker ligger dock helt utom synhåll och djupt inbäddat i ett tätt skogsparti, utan några som helst väganvisningar. 

När bilen till slut tar den högersväng som tidigare missats passeras ett bostadsområde med ett glest koppel av vitmålade trähus. Strax innan slutet av vägen finns bara en uppmaning om att en återvändsgränd nåtts, men mellan träden öppnar sig en diskret uppfart över ett järnvägsspår. Där väntar en vaktkur och skylten ”Pine Valley Golf Club – Private”. Den äldre mannen bakom fönstret frågar vem av medlemmarna vi är gäst till. När namnet verifierats kan bilen sakta rulla in. 

Vår värd möter upp i en golfbil. Han, en man i 50-årsåldern, tuggar tobak och är avslappnat klädd i jeans, blå Foppatofflor och en fleeceväst med klubbemblemet. Pine Valley är en strikt privat klubb och utan hans välvilja (som i korta drag bygger på att olika kontaktnät korsats) skulle jag inte släppas in. Klubben har ingen lust att på något sätt öppna sig publikt, vare sig för hemlandets största golftidningar eller bara en mycket sugen lirare från Sverige. De gäster som spelar här är inbjudna av en medlem. Punkt slut. 

Pine Valley har sedan länge prenumererat på förstaplatsen när världens bästa golfbanor rankas, och fanns även kvar i topp när amerikanska Golf Magazine under hösten 2011 presenterade den senaste versionen av sin högt ansedda topp 100-lista.

Ändå blir kanske inte Pine Valley det självklara svaret när hugade golfare världen över förhörs om vilken avlägsen drömbana de helst skulle duffa runt på. Detta är egentligen inte så konstigt, då klubben under åren har hållit en betydligt lägre profil än exempelvis Augusta National och Pebble Beach. Värdskap för stora proffstävlingar finns inte på kartan.

Pine Valley föddes på idéplanet av skickliga amatörgolfare som ville stärka sin konkurrenskraft på en utmanande bana. Sedan dess har banden med amatörgolfen hållits nära och intakta – med ett värdskap för Walker Cup och den årliga egna matchspelsturneringen Crump Cup – som fortfarande är en av den nordamerikanska amatörgolfens mest prestigefyllda inbjudningstävlingar. Ett sällsynt avsteg från detta togs 1962 när Shells Wonderful World of Golf, den TV-sända serien av uppvisningsmatcher, tilläts spela in en duell mellan Byron Nelson och Gene Littler på banan.

Proffsen kommer visserligen hit då och då men som gäster till välkomnande medlemmar. Någon månad tidigare har exempelvis The Open-mästaren Darren Clarke suttit vid ett av middagsborden i klubbhuset, där jag nu själv befinner mig kvällen före den planerade ronden. 

Runda och djupa tallrikar med klubbens signaturrätt, en smakrik sköldpaddssoppa, placeras framför oss på vit linneduk. Men där stannar också excesserna. Pine Valley handlar om golf – och inte överdådig lyx.

Det rymliga klubbhuset är fyllt av rustika och välanvända möbler, som i vissa fall skulle kunna vara stulna rakt ur en svensk sommarstuga. Omklädningsrummets uråldriga vitmålade stålskåp skulle inte heller falla ur ramen på din eller min hemmaklubb. På nedervåningen finns en något sliten tavla med mörk bakgrund där medlemmarnas namn listas med blekta plastbokstäver. Där siktas bland andra James Bond-ikonen Sean Connery och kända golfprofiler som Ben Crenshaw och arkitekten Tom Fazio. 

Kvinnorna då? Nej, där är Pine Valley lika föråldrat hårdnackade som exempelvis Royal St George’s och Augusta National. Damer får dock spela banan som inbjuden gäst till medlem, men endast efter klockan 13 på söndagar.

Vid sidan av den renodlade kärleken till golfen präglas atmosfären på Pine Valley starkt av grundaren George Crumps minne. Hans ande vilar fortfarande över klubbhuset i form av de klubbor och annan memorabilia med nära anknytning till honom, som radats upp i ett av rummen på nedervåningen. Men framförallt genom den oljemålning i samma rum där Crumps skarpa blick greppar tag i betraktaren för någon sekund eller längre.

Under sin livstid blev han upphovsman till ett betydligt större konstverk. Både sett till ytan och de upplevda värden som efterlämnades. Den dåvarande hotellmagnaten sägs ha fått upp ögonen för markområdet, där vi nu befinner oss, genom tågfönstret under en tågresa mot Atlantic City. Han hade tidigare upptäckt golfen under 1890-talet och blev senare medlem i klubbar som Huntingdon Valley, Atlantic City Country Club och Philadelphia Country Club. 

I takt med att spelet utvecklades började Crump också kunna hävda sig i många av östkustens amatörtävlingar. Men han och de lokala golfkamraterna saknade fortfarande en riktigt bra och utmanande bana i Philadelphia-trakten där de kunde spela året runt. Efter en studieresa till de brittiska öarna, där bland annat Sunningdale och Walton Heath besöktes, började sedan sökandet efter en lämplig markplätt i hemtrakten. Under hösten 1912 hade Crump letat färdigt. I västra New Jersey väntade 74 hektar sandjord med livfull topografi, rikligt beväxt med tallar och ekar.

”Vakna för i h-lvete, vakna", är det första som når mina öron vid sextiden morgonen efter ankomsten till klubben. Plötsligt står värden, någon timme tidigare än beräknat, mitt inne i övernattningsrummet som ligger i ett tvåvåningshus i närheten av femte hålet. Han har tittat på en bunt väderprognoser och är rejält orolig för att vi inte ska hinna ut och spela innan ett förmodat oväder av tung magnitud sveper in över New Jersey. 

En hyfsad frukostbuffé, ett väldigt hetsigt besök på det enorma träningsområdet och ett virrigt letande efter värdens glasögon i hans bil och på en mängd andra platser klaras av först. Sedan går vi slutligen den korta promenaden på några hundra meter från klubbhuset ner mot första tee. I närheten av denna punkt reste Crump ett tält och bosatte sig på området för att omsorgsfullt utforska markens nyanser till fots. Det känns logiskt att han valde att inleda banan just här. 

I en glänta mellan träddungarna innesluts vi redan helt av golfupplevelsen som väntar. Den breda passagen mot ettans fairway är resultatet av att Crump och hans gubbar rensade ut mer än 20 000 träd från området när hålen utdraget värktes fram.

En snabb handskakning med caddien, som är obligatorisk här. Drivern greppas och en möjlig spellinje identifieras över sanden med de vildvuxna ruffpartierna som skiljer mig från fairway. Bollen landar så småningom på vänster sida av spelfältet. Att gå mot den högra delen är mer chansartat, men också betydligt vettigare eftersom inspelet blir kortare.

Pine Valley visar sig bjuda på många liknande strategiska beslut under rondens gång. Inga av utmaningarna är oöverkomliga, samtidigt som spelaren oftast ges möjlighet att välja en säkrare väg framåt.

När man väl faller för frestelsen och misslyckas blir följderna ofta rent katastrofala. I många fall handlar det om mindre sköna utflykter i sandytorna – där träd eller små öar av yvigt gräs av olika tjocklek kan bråka med bollen. Det finns heller ingen garanti för att den ska ligga någorlunda bra i sanden eller i bunkrarna. För att understryka deras verkan som hinder används inga krattor under ronden. I stället jämnar man till sanden med foten efter sejouren på bunkerns botten.

Redan när banan byggdes haglade superlativen över markens möjligheter. AW Tillinghast, personlig vän till Crump och senare arkitekt för legendariska banor som Winged Foot och Baltustrol, konstaterade i en artikel för American Golfer att området saknade motstycke. För den som snabbt betraktar en bunt bilder på några av hålen kan det vara svårt att förstå vad storheten ligger i. Pine Valley ligger mitt i ett inlandsområde och har inga häpnadsväckande kustvyer som hänför. 

Men Crump såg lyckligtvis en stor tillgång i de olika nivåskillnaderna, sandjorden och träden. Bara under de sex första hålen utnyttjas markens förutsättningar snillrikt till att hela tiden ställa spelaren inför nya strategiska dilemman och möjliga bestraffande faror. Inspel uppför och nedför, utslag över diagonala hinder eller mot fairways med parallella bunkrar längs sidorna presenteras i total harmoni med landskapets egen röst.

Allt detta målas upp i stillsamt vackra skogsrum där ruggade sandytor med vildvuxen naturlig vegetation kantas av majestätiska trädridåer. Att den hamnar som tvåa i amerikanska Golf Digests ranking av Nordamerikas svåraste banor har inte mycket med längden att göra. Från de bakersta klossarna mäter Pine Valley i dag ganska beskedliga
6 450 meter. Det höga slopevärdet på 155 hålls ändå intakt takt vare de tuffa greenområdena och hindrens generella svårighetsgrad.

Regnet vräker ner med full kraft när vi kommit till det femte hålet. Caddien ber vår värd att hämta torra handdukar inne i klubbhuset. Popularitetspoängen haglar inte direkt när han i stället återvänder med en halvdrucken öl i handen ett antal minuter senare. Hålet framför oss skapar inte heller några rysningar av ren vällust. Drygt 200 meter uppför en bitig backe väntar en massiv green belägrad av bunkrar i olika former och storlek. Det är kort och gott ett brutalt svårt korthål.

– Missa inte höger, för allt i världen. Då är du helt död, förklarar värden uppmuntrande innan det är min tur.

Hur kommer det sig egentligen att George Crump, utan tidigare erfarenhet av bandesign, kunde rita ett odödligt mästerverk som Pine Valley? Ja, kanske finns svaret delvis i hans parallella roll som ödmjuk samordnare. Även om han anges som arkitekt för banan är det ingen hemlighet att Crump vid flera tillfällen lät några av dåtidens arkitekter komma med input under byggets gång – däribland George Thomas (Riviera CC) och Hugh Wilson (Merion).

Under ett tidigt skede lockade han också dit Harry Colt, arkitekten bakom tongivande brittiska inlandsbanor som Sunningdale, för ett veckolångt besök. Detta sägs ha resulterat i en märkbar justering av sträckningen. Här och där träder också tydliga influenser från Colts verk fram. Främst i utformningen av vissa upphöjda greenområden. Men att Crump själv bodde ute på området bidrog till att han skapade sig en unik kännedom om markens nyanser. De väl sammansatta speltekniska värdena förfinades under timslånga promenader, där Crump – med en klubba i näven – prövade de tänkta slagen gång på gång. Ännu i dag snart 90 år senare, är de mentala effekterna fortfarande kraftfulla.

I stort sett varje slag på banan genomförs med en krypande känsla av dämpad oro för att någonting ska gå riktigt illa. När denna vid olika tillfällen förbyts i ren tveksamhet står banan redo att sluka alla oss lallande fånar med hull och hår.

Vid elfte hålet ljuder en illavarslande sirén mellan träden. Våra caddies förklarar att banan stängts eftersom det står vatten på greenerna och att det möjligen är åska i luften. Klubbdirektören Charlie Raudenbush kommer förbi i en golfbil. Jag frågar honom när vi kan tänkas fortsätta ronden.

– Det ser nog riktigt mörkt ut. Ovädret täcker östkusten hela vägen ned till Virginia, säger han ödesmättat och skakar på huvudet.

Med ångestfyllda steg inleds den förnedrande promenaden mot den utkommenderade skåpbilen, som ska köra oss tillbaka in mot klubbhuset. I totalt genomsura golfkläder sitter jag i omklädningsrummet och betraktar genom ett fönster hur några avlägset synliga partier av banan dränks av regnvatten. 

Värden tar en dusch samt en ganska stabil grogg och konstaterar att chanserna för fortsatt spel nog är obefintliga. Att gräma sig över en missad möjlighet till golf är givetvis ett obetydligt i-landsproblem. Men att sitta med världens bästa bana inom retfullt räckhåll, och inse att man troligtvis inte får en chans att spela klart den, är inget annat än smärtsam själslig tortyr. Som en trumpen tvååring går jag och byter om till torra kläder för att under tyst protest äta lunch. Men ett kort ögonblick efter att sköldpaddssoppan åter står på bordet i matsalen kommer startern in.

– Det börjar lätta upp. Kan ni ge er ut på banan igen om 20 minuter?

George Crump kämpade sig igenom en mängd motgångar under skapandet av Pine Valley. Färden mot en färdigställd golfbana blev både lång och rejält mödosam. Han uppgavs vara helt konsumerad av hålens utformning och tillbringade i stort sett varenda vaken minut på området, där han senare uppförde en mindre bungalow vid det blivande femte hålet. Crumps kompromisslösa attityd resulterade också i att bygget slukade en stor del av hans privata förmögenhet. 

Till slut kunde de elva första hålen öppnas för spel under 1914. Nästan direkt kom ett tungt bakslag när allt gräs till stor del dog. Bygget stannade också av när första världskriget bröt ut. Då var fyra hål (12–15) ännu inte färdigställda. Det är svårt att säga hur Crump hanterade de oundvikliga tankarna kring att Pine Valley eventuellt aldrig skulle komma att se dagens ljus i färdig form. Att han var en plågad man råder det i efterhand ingen tvekan om. 

Den 24 januari 1918 ekade ett skott i ett av Crumps hem. Endast 46 år gammal tog Pine Valleys skapare sitt liv. Vänner och släktingar kraftsamlade därefter och kallade in arkitekten Hugh Wilson för att göra klart de sista hålen. 1921, tre år efter Crumps död, öppnades Pine Valley slutligen.

Den bana som vi åter släpps ut på skiljer sig layoutmässigt inte mycket från George Crumps ursprungliga version. Den var dock aningen öppnare. Fler träd har nu växt in på delar av det tidigare spelfältet, vilket markeras tydligt av att några perifera bunkrar nu är helt omgivna av skog.

Avslutningen är i alla fall fortfarande mästerlig. Det är en vild golfsymfoni med stora tempomässiga skillnader där dynamiken mellan de olika hålen skapar en svidande stark helhet.

På 13 (par 4) ska ett krävande utslag lirkas upp mot en upphöjd del av fairway, för att överhuvudtaget kunna möjliggöra ett inspel mot den svåra diagonalt lutande greenen. Hål 15 är ett majestätiskt par 5 där trycket gradvis trappas upp genom att landningsytorna steg för steg smalnar av innan flaggan kan nås. Och så fortsätter det. Fram till det slutgiltiga inspelet på 18. Ett pressande slag mot en lutande upphöjd green, bevakad av en damm och ett koppel bunkrar, som helst ska skruvas in från vänstersidan.

Först när den sista putten rullats i släpper Pine Valley det fasta grepp som kopplades åtskilliga timmar tidigare. Anspänning förbyts i ren glädje under gångturen mot klubbhuset. Redan när bilen rullar ut på den lilla transportvägen över sista hålets fairway snurrar funderingarna på högvarv. Att bedöma och ranka golfbanor är naturligtvis ingen exakt vetenskap. Men frågan blir ändå oundviklig: Är Pine Valley verkligen världens bästa golfbana?

Konkurrensen om titeln kommer främst från andra verk från 1900-talets tidigare decennier. Shinnecock Hills på Long Island sveper fram över böljande hedmark och pratar lågmält med ett tankfullt och strategiskt anslag.

På Cypress Point i norra Kalifornien insveps spelaren i en omtumlande blandning av kluriga inlandshål och dramatiska kustpartier vid Stilla Havets gräns. Och hur kan den mentala inventeringen bortse från Merions giftigt diagonala greener, Muirfields kärnfulla utmaningsgrad, Pebble Beach mest gripande ögonblick eller Carnousties tunga avslutning?

Alla de här banorna har ett antal urstarka hål och ögonblick som obevekligen tvingat ned mina känselspröt i spagat. Men ingen av dem besitter lika många som Pine Valley. 

Konkurrenternas fåtal svaga punkter, som exempelvis Cypress Points mindre lyckade avslutningshål och vissa av Pebble Beach inlandsmoment, uppstår inte riktigt här. Helheten i George Crumps skapelse är knäckande solid – och en avgörande punkt i att pendeln även i mitt fall svänger åt deras håll. 

Jag vänder mig om en sista gång och riktar kameran mot skylten vid vaktkuren för att sno med mig en sista digital minnesbild av upplevelsen. Efter knappt 24 timmar i Pine Valleys isolerade sfär är det dags att konfrontera verkligheten igen. I ett avskilt och nedslitet hörn av New Jersey.

3 SVENSKAR SOM SPELAT PINE VALLEY

ANNIKA SÖRENSTAM
»Varje hål är unikt i sig. Det är lätt att förstå varför den under många år rankats som världens bästa bana.«

ROBERT KARLSSON
»En upplevelse utöver det vanliga. På ett sätt är den som The Old Course i St Andrews, för missar man på fel ställe är man helt körd.«

PÄR WIDMARK *
»Man älskar varje golfslag man slår där. Inget har lämnats åt slumpen. Överlägset bäst i världen.«
* Första europé som spelat världens 100 högst rankade banor.