En studie i perfektion. Ett klassiskt genombrott. Svårare än så behöver det inte vara för att en golftävling ska bli minnesvärd. Nordea Masters 2012 går till historien tack vare Lee Westwood och Joakim Lagergren.
Adrenalinkickar kan genereras på många sätt.
Den som får dem av en skönt ovisst och nervpressande slutstrid, där inget är avgjort förrän den sista putten trillar ner i det 18:e hålets green lämnade sannolikt Bro Hof besviken på lördagen, för särskilt spännande blev det aldrig den här lördagen.
Men de kan också komma när en världsstjärna kopplar in cruise control, håller huvudet kallt och tar kommandot över såväl motståndare som världens svåraste spel.
För jösses så bra Lee Westwood var.
Han har imponerat på oss dag efter dag ute på Bro Hof, men om de andra varven har gnistrat mer så kan fjärderonden i Nordea Masters skulle kunna användas i utbildningsmanualen över hur man vinner golftävlingar.
Peter Hanson försökte, Ross Fisher attackerade och när Sergio Garcias putter plötsligt verkade ha hittat ut ur den frysbox där Masters vd:n Fredrik Hellkvist i normala fall förvarar glassbåtar så kunde man ju tro att det mot alla odds skulle kunna bli lite dramatik. Men oavsett vilka frågor de främsta utmanarna ställde så hade Westwood svar på allt. Det långa spelet höll återigen bra nivå, och tack vare riskminimering kombinerat med viktig erfarenhet så lyckades han för fjärde dagen i följd manövrera bollen runt Stadium Course under 70 slag.
Det fanns några verkliga nyckelslag, men den enskilt viktigaste situationen uppstod på den sjunde greenen, då Westwood sänkte en tremeters för par och behålla försprånget till Fisher på två slag – för därefter var det aldrig riktigt nära.
När vår egen Europatourtävling spelas så är vi många som gärna ser den med blågula glasögon. Så vi hissar, trissar och håller våra krampaktiga tummar för en Hanson, Norén eller Jonzon som segrare, eftersom de förtjänar en vecka i allmänhetens blickfång efter alla dessa tourveckor utomlands.
Men låt oss vara ärliga här.
Efter en epok i tävlingens 21-åriga historia historia, där tre av fyra svenska vinnare varit svenska, så var det här det bästa som kunde hända Nordea Masters.
Först och främst av det enkla skälet att Lee Westwood brukar komma tillbaka och försvara sina titlar, så det innebär att nästa års startfält redan är en attraktion rikare.
Men också för att det ger betydligt större eko i golfvärlden och genererar mer medial exponering när världstrean vinner, istället för exempelvis Ross Fisher. Om Westwood dessutom lirar vettigt i US Open nästa vecka så kan det också betyda att andra duktiga spelare ser att det inte är någon tokig uppladdning inför ett US Open, även om den faktorn kanske inte ska överskattas.
Om nu Westwood var den perfekta segraren 2012, så vet jag vem som är det 2013.
För i skuggan av Westwoods behagliga parkpromenad så var Nordea Masters också tävlingen där en ung svensk fick sitt definitiva genombrott. För även om Joakim Lagergren har varit namnet på alla golfnördars läppar under hela sin debutsäsong så blev Bro Hof platsen där han plötsligt presenterade sig för den breda allmänheten.
Inte så mycket för placeringen, även om en sjätteplats ger respekt.
Utan snarare sättet han gjorde det på.
För där andra kanske viker ner sig inför hemmapublikens förväntansfulla ögon och pressen att prestera på hemmagräs så älskade han varenda sekund av det här. Han knöt nävar, high fivade, jublade och om många säger att det är roligt att spela i Sverige så visade Lagergren med varenda del av hans 20-åriga kropp. Att gå fyra ronder under par i en Europatourtävling är skickligt och att göra det vid hans ålder är fullständigt fantastiskt.
På söndagen kommer han att vakna upp till rubriker som berättar att han är vår nya superstjärna, eftersom det liksom följer standardmallen när ett genombrott av den karaktären sker. I jakten på nya svenskar att hoppas på är vi ofta för snabba att placera det oket på unga golfares axlar och en del pallar inte trycket, medan andra blir för nöjda och bekväma.
Joakim Lagergren känns inte som en av dem.
Han säger själv att han alltid har gått sina egna vägar och att det är därför han nått dit han är i dag. Han har svårt att precisera vad han menar närmare, men personer i hans närhet skvallrar om att det snarare är skallen än de svingtekniska detaljerna som är den största tillgången i hans golf – och det är en bra grund att bygga på.
För det finns många som kan slå bollen som en dröm när de står och bankar på driving rangens ombonade vardagsrum, men har svårare att leverera birdies när det verkligen är skarpt läge.
Om det var erfarne Westwood som spred stjärnglans över Nordea Masters den här gången, så var det Lagergren som skänkte hopp om att det finns en rolig morgondag.
Till sist: Peter Hanson kom till Bro Hof med tveksam form och hade svårt att hålla slagen inom rikets gränser under inspelsdagarna. Att i det läget gå ut och producera 13 under par och plocka en tredjeplats, säger en hel del om hur långt han har kommit på sin framgångsfärd.