Banan kommer att bita ifrån

Mycket kommer att handla om att hålla bollen i spel från tee. Att träffa de avsmalnade landningszonerna är pressande i sig. Men den som skickar ut bollen på fel del av de lutande, och troligen hårda, partierna på fairway får en knäckande enkelbiljett ut i ruffen.
I klassisk US Open-anda är det ett test där tålamod där ett digert malande med fairway- och greenträffar premieras före listiga spellinjer och taktiska chansningar.

Tonen slås redan an på första hålet. En lång par 4 där högerspelaren bör plocka fram en fade från tee för att få bollen att stanna kvar på det finklippta gräset. Och så fortsätter det. Medan hålen slingrar sig framåt i en bestämd riktning mellan träden kan de förrädiska lutningarna i marken löpa åt andra hållet. Att jobba fram rätt skruv på utslaget ger en klar fördel i inspelen mot de, i många fall, lurigt upphöjda greenerna.

Mest tittgodis i rutan blir det när kameran sveper över den tredje hålet. Ett bitigt par 3 på drygt 220 meter där Golden Gate-bron kan skymtas i fjärran – när den karaktäristiska morgondimman släppt för dagen, vill säga.

Det kommer också att höjas ett och annat ögonbryn över hål 16. Detta par 5 klockar in på 610 meter och är det längsta hål som någonsin spelats i US Opens digra historia. Minsta avstickare in bland träden som omger utslaget och spelaren står inför en mycket lång och tung promenad in mot klubbhuset.

Och just framför klubbhuset väntar en av banans starkaste ögonblick. Ett kort par 4 med en liten och väl inbunkrad green som kan avgöra hela US Open 2012. Det har tisslats och tasslats om att USGA eventuellt sätter fram teen något under sista dagen för att fresta fältet att gå för greenen.

Mästerskapet kan med andra ord dikteras med en eagle på sista hålet. Men också förloras genom kostsamma äventyr i ruffen och träden, för den som blir för girig eller inte har nerverna i styr.

Som sig bör under ett US Open, kanska ska tilläggas.

---

Text: Eric Franzén • 2012-06-13
Följa • Nyheter