Vi kan dregla över proffsens drivar på 300 meter. Men att se Joakim Björkman slå 82 slag på Söderby är en större manifestation för spelet. Aldrig blir golfens storhet tydligare än på Handigolf Tour.
Det är proffsen som definierar spelet; det är uppvisningar som Louis Oosthuizens på St Andrews och Richard S Johnsons på Bro Hof som förvandlas till odödliga ögonblick och vackra kapitel i historieböckerna.
De stora spelarna blir våra idoler, hjältar, stjärnor och sponsorerna kastar pengar efter dem, då alla vill vara med och synas kring golfen eftersom golfpubliken anses som extra intressant ur kommersiell synvinkel.
Ändå är det här spelet aldrig större och mer genuint än en regnig måndag, på slätterna strax utanför Uppsala.
Den som söker efter golfens storhet bör börja här, exakt här, på Swedish Open for Disabled och golftouren för funktionshindrade.
För att se Joakim Björkman, 20 år, 133 centimeter och med fem i handicap ta sig ur ett trängt läge på Söderby GK genom att göra en halsbrytande up and down för ännu ett par, är inget annat än en häftig manifestation för golfspelet.
Ofta har vi en tendens att underskatta handikappade människor och det händer att vi lindar in saker och ting i bomull eller förskönar sanningen en smula, eftersom vi varken vet eller vågar fråga hur vi ska förhålla oss till deras funktionsnedsättningar. Vi gör det också mot deras vilja, då de flesta vill behandlas som precis som vilka andra som helst - både när det gäller rättigheter, skyldigheter och omdömen när det kommer till prestationer i olika sammanhang.
Men efter ett besök på en av tourens golftävlingar är det svårt att inte ta till superlativen och trots att jag har upplevt golftävlingar för handikappade tidigare så slukar upplevelsen mig återigen totalt.
Och det tar bara en kvart.
Inom loppet av den tiden har jag hunnit se Marcus Malo smasha i väg en 215-metersdrive med en arm i hällande regn, en engelsman med benprotes dra iväg ett spjut mitt i fairway och den fantastiska holländskan Tineke Loogman limma ett långt järn till en tight flagga på ett svårt par 3-hål med sin högerarm.
Samtidigt som kortvuxne Joakim Björkman visar upp ett närspel som han knappast skulle behöva skämmas för bland proffsen och spelar upp hela registret av offensiva pitchar som backcheckar, väl avvägda chippar och mjuka puttar.
När tävlingarna på Handigolf Tour bevakas av media så fokuseras det ofta och lite schablonmässigt på hur ovanlig den goda stämningen, avspända atmosfären och hur fin kamratskapen mellan deltagarna är.
Det stämmer säkert, men det beror i så fall inte på en lättsam attityd till själva prestationen.
För vi ska ha klart för oss att många av deltagarna är riktiga tävlingsmänniskor med stora drömmar, fantasier och visioner; inbitna tjurskallar som älskar att träna men hatar att förlora.
Det är givetvis därför många av dem är så oerhört skickliga och det är bra för spelet och återväxten.
För med varje framgångsrik idrottskvinna eller idrottsman följer nya beundrare och ungdomar som får hjälp att bygga egna drömmar om att själva nå ännu högre, längre, snabbare.
Hur många armar de har eller hur långa de är spelar liksom ingen större roll.
En förebild är alltid en förebild.
Oavsett om de utför sina inspirerande dåd inför 50 000 personer på The Old Course eller i hällregnet på en halvtom men trevlig parkbana utanför Uppsala.