Det här glömmer jag aldrig

...man vill ju inte vara en pajas på banan

Ja, var ska jag börja? Känslan är ju helt sjuk. Det är som på film. Är det sant?

Richard ringde mig två veckor innan tävlingen och frågade om jag ville hjälpa honom. Jag sa att jag ville tänka ett dygn åtminstone. Måste ju kolla med familjen, men min tjej Therese sa att det här får du bara göra en gång. En kompis sa att jag skulle prova. Att det blir en erfarenhet för livet.

Och det blev det.

Jag kommer aldrig att glömma det här. Speciellt inte den sköna stämning vi har haft och att vi orkade hela vägen kan jag knappt begripa.

Det har varit en fantastisk vecka. Caddien Jesse Karlsson gav mig lite goda råd om jobbet. Bär bagen vartannat hål på vänster och vartannat på höger axel, sa han. Problemet är bara att jag inte har nån vänsteraxel… Jag fick en sele till slut, så det fungerade. Jag hade ingen aning om att en bag vägde så sabla mycket. Det var säkert 20 kilo jag kånkade runt på . Och då hade ändå Richard tagit bort en massa för min skull. Först tänkte jag att tävlingen bara går fyra dagar, men då glömde jag ju bort inspelsdagarna. Nu har jag släpat den där bagen i sex raka dagar och det känns.

Vi har varit sams hela veckan – även om det märktes att han var lite mer stingslig idag (söndag, reds anm). Men vi har inte gnabbats någonting. Jag läste linjen på tvåans green när vi var på trean, och idag gav jag honom en helt sandig wedge. Hade visst glömt att göra ren den. Men annars skötte jag mig - tror jag.

Jag har varit med om allt den här veckan. Har spelat med två majorvinnare. Jag har spelat in med Rickie Fowler, jag har gått i ledarboll två dagar. Och vi har fått så mycket positiva kommentarer från publiken efter vägen. Vissa i golfbranschen är väldigt missunnsamma – läs bara kommentarerna på den här sajten så ser ni – men det har bara varit kul. ”Kom igen Jesus”. ”Kämpa på”. Tack för det.

Det är ju Richard som gjort allt jobbet. Men jag har hjälpt till och läst greener och valt klubbor. Jag kan greenerna här och det har hjälpt mycket – man vill ju inte vara en pajas på banan.

När det var dags för sista varvet sa jag bara att nu har vi en kul dag, den här upplevelsen får vi aldrig tillbaka. Jag försökte hålla honom på gott humör hela dagen, och när han surade över driven på nian sa jag till honom: Den är mitt i fairway, vad gnäller du för?

Richard har varit så gullig som bjussat mig på det här minnet för livet, den här upplevelsen. Som sagt: är det sant? Jag kan inte tro det.

Vi ses på banan nästa år. Eller, det vet jag förresten inte.

Tack för mig, hej.

Publicerad 2010-07-25