Femstjärnigt - inget annat

På ett sätt är det en förbaskat otäck tanke att det faktiskt hade räckt med 70 slag under finalvarvet för att vinna Masters, istället för 73 som nu gav en tredjeplats.

Letar Peter Hanson de tre slagen skulle han finna dem rätt snabbt. Eller vad sägs om inspelet på ettan, utslaget på trean och socketen på tolvan? Det handlar alltså om tre rutinmässiga slag som Hanson troligen skulle greja med bättre resultat nio gånger av tio om vi bad honom utföra dem igen.

Men mer än så skiljde alltså inte mellan honom och den första majortiteln.

Och då har vi inte ens pratat om puttningen, som inte riktigt höll uppe som man hade kunnat hoppas och det tillslag som varit så fullt av självförtroende var plötsligt något mer defensivt och bollarna nådde sällan fram till hålet.

Ändå kan betyget inte bli annat än femstjärnigt.

En tredjeplats i Masters är inte det allra vackraste stycket svensk golfhistoria, men det tillhör definitivt ett av dem strax därunder. Bara grejen att få pegga upp som ledare av tävlingen under söndagen, tillsammans med Mickelson, blir något som Hanson kommer att bära med sig resten av sin karriär och kanske också lyfta densamma.

Och är det som Hanson säger; att Masters är hans sämsta majorchans i år - ja, då har vi ett jäkla majorår att se fram emot.