Jag är rädd för medlemmarna
Jag är rädd för mina medlemmar och det borde alla klubbchefer vara
Att jobba på en golfklubb är som alla andra jobb. Ibland är det jätteroligt och ibland är det ”mindre roligt” som det så vackert heter. För mig är det bästa inte den välskötta banan, inte den fantastiska maten i restaurangen, inte de engagerade medarbetarna, inte de glada greenfeegästerna.
Bäst av allt är medlemmarna.
Det är en brokig skara i alla åldrar, med olika behov, förutsättningar, krav och önskemål. Gemensamt för alla medlemmar är att de är människor. Man kan säga att jag älskar medlemmarna för att de är just människor, mänskliga och därför lite oförutsägbara.
Nu släpper jag min största hemlighet. Det som jag är mest rädd för på jobbet är medlemmarna. Vissa mer än andra. Låt mig beskriva några olika typer:
”Jag är en expert på alla ämnen - medlemmen”. Det spelar ingen roll vilket ämnet är, den här personen har svaret. Den här personen diskuterar inte, han/hon talar om lösningen för dig varje gång ni träffas. Den här medlemmen vet – du vet ingenting, slut på historien.
Den här medlemmen älskar jag - han/hon vill bara hjälpa till.
”Det är bara en sak som jag bryr mig om – medlemmen”. Den här medlemmen har en sak som han/hon retar sig på, det kan vara bredden på parkeringsplatsen, banans äldsta träd har beskurits, typen av tvål på toaletterna är fel, ja vad som helst och du lär bli påmind om detta varje gång ni ses.
Den här medlemmen älskar jag – han/hon bryr sig om de viktiga detaljerna.
”Det var bättre förr - medlemmen”. Den här medlemmen har ett selektivt minne och en bra fantasi. Han/hon har skapat ett ”förr” som egentligen aldrig existerat och använder myterna om detta gentemot anställda, styrelse, alla medlemmar som är för unga för att komma ihåg de gamla goda tiderna.
Den här medlemmen älskar jag – han/hon är långsiktigt och känslomässigt engagerad i klubben.
”Jag är konstant förbannad – medlemmen”. Kanske har han/hennes tonårsdotter blivit gravid, Mercedesen blivit repad, han/hon har en förkylning på gång så inte undra på att denna man/kvinna är på ett riktigt dåligt humör och bara väntar bara på en ursäkt för att explodera – fast det har inget med klubben att göra.
Den här medlemmen älskar jag – och jag är glad att medlemmen exploderar på klubben och inte i trafiken.
”Alla i styrelsen och alla anställda är idioter – medlemmen”. Den här medlemmen letar efter syndabockar för att skylla allt ont på. Något har hänt som han/hon inte tycker om, årsavgiftena har gått upp 100 kronor, en ny kaffesort i restaurangen, drivingrangebollarna var slut. Det spelar ingen roll, de är övertygade om att försvinner bara en anställd eller en i styrelsen så blir allt bra igen för de är roten till allt ont.
Den här medlemmen älskar jag – för de är enkla att förstå och så mänskliga.
”Du har ingen aning om hur glad jag är över att tala om för dig hur dåligt allt är – medlemmen”. Han/hon ler och skrattar och talar om hur värdelöst allt är, hur oaptitligt det nya salladsbordet är, hur omoderna gardinerna är, hur fantastiskt det är att det nya golvet redan är repat.
Den här medlemmen älskar jag - för det är en människa som insett att man ska man klaga så är det mest effektivt att klaga på ett underhållande sätt.
”Du kommer aldrig att höra mig klaga därför att jag talar med mina fötter – medlemmen”. Det här är de läskigaste medlemmarna. Deras röst är hög men du hör den aldrig, de flyr från konversation, information och kommunikation. Om de gillar klubben stannar de, annars så ”PANG” lämnar de bara klubben.
Det är dessa medlemmar man som klubbchef borde lyssna på! Det är dessa medlemmar som jag är livrädd för, de får mig att känna mig liten och otillräcklig.
Jag är rädd för mina medlemmar och det borde alla klubbchefer vara. Det är ju så i livet att man är rädd att mista det man älskar allra mest…
Publicerad 2012-04-12