När systemet slutar fungera

Du bor i ett litet samhälle utanför en storstad, där finns bara en affär, en Icaoop-handel kan vi kalla den. Denna åker du till en eller flera gånger i veckan för att handla. Eftersom du varit kund så länge hittar du bland hyllorna och känner dig bekväm när du hejar på personalen och utger artighetsfraser till bekanta som du träffar i affären.
Det finns andra fördelar med att vara medlem i Icaoop. Varje månad får du hem klubbtidningen ”Buffoop” med spännande nya rätter och rabatt på resor. Du är medlem i Icaoop och har ett Icaoop-kort. Alla som är medlemmar i Icaoop sätter kollektivt in 3 000 kronor per månad, lika mycket pengar varje månad. Detta medlemskap kallas ”eat until you drop”. Sedan får du hämta ut så mycket mat du vill, inga begränsningar. Bara att plocka ut kilovis med oxfilé, hummer och franska delikatessostar, toppen eller hur?
Din granne Doris är en späd äldre dam som också är medlem, har Icaoop-kort och får sätta in exakt samma summa som du varje månad. Doris är sjuk och äter inte så mycket, lite kex, ett päron och en kopp te eller två om dagen. Inte så toppen rent ekonomiskt för Doris eller hur?
Icaoop-handlaren är en ärlig och fin person som tycker om att förse samhällets medborgare med ”deras dagliga bröd av hög kvalité”. Han är också en skolad man och varje år har han gjort en budget. Han räknar ut hur mycket affären kostar att driva, han tar reda på hur många invånare det är i byn varje nyår och sedan delar han kostnaden kollektivt på alla invånare. Enkel matematik.
Detta har fungerat jättebra i hundra år, så varför ändra det? Du kan konsumera hummer och oxfilé så det bara sprutar ur öronen för en ganska liten kostnad per månad. Så du tycker självklart också att det är ett jättebra system. Det är bara Doris som inte är lika glad, men hon biter ihop för det finns ingen annan affär i närheten och äta måste hon ju även om det är lite.
Plötsligt en dag byggs en mataffär till i den lilla byn, vi kan kalla den ”Lidetto”. Där betalar man inte per månad utan man betalar för det man köper/konsumerar vid varje enskilt tillfälle. Doris blir nyfiken och beställer färdtjänst första dagen affären öppnar. Det är en stor affär och kvalitén på varorna i affären är inte lika hög, det är inte lika mysigt och inte så många väninnor att prata med. Men Doris krav på det lilla hon köper är inte heller så stora så den nya affären passar henne, dessutom får hon ju mer pengar över till bingo och annat nu när hon väljer att inte var med i Icaoop längre.
Det finns fler som Doris…
Nästa år när Icaoop-handlaren ska göra sin budget är det inte lika enkelt längre, kostnaderna för lokaler, el och allt annat är nästan lika stor fast kunderna är färre. Handlaren står nu inför två val: antingen minska sina utgifter genom att sänka kvalitén eller att höja priserna för de kunder som han har kvar.
Han tittar först på att minska sina utgifter. Det gör han genom att sänka kvalitén. Istället för att köpa in hummer och oxfilé köper han in falukorv och sardiner. Men du som kund är inte lika nöjd för du är van och förväntar dig hummer och oxfilé. Han tittar sedan på att höja priset för befintliga kunder. Det betyder att du i stället får betala 6 000 kronor per månad för exakt samma som du tidigare betalade 3 000 kronor för. Du kan kompensera detta genom att äta ännu mer, men du orkar helt enkelt inte proppa i dig mer, du har redan svårt att komma i mysbyxorna.
Allt detta är naturligtvis Doris fel, eller hur? För annars skulle det innebära att det inte finns någon att skylla på. Bara att ett system där alla betalar lika mycket oavsett vad man konsumerar inte fungerar längre. Vill man äta hummer och oxfilé varje dag måste man nog betala lite mer än Doris, hur konstigt det än låter.
Tur att man driver en golfbana och inte en matbutik!

Publicerad 2012-01-17